State of Siege, Costa-Gavras

Etat de Siège, en film gjord av Costa Gavras om Uruguay och döden på Dan
Mitrione

Filmen, som filmades i Chile 1972 och som inte kunde visas varken där eller i Uruguay före slutet på åttiotalet, gjorde stark intryck hos mig. Yves Montand spelar Dan Mitrione, en CIA-agent som skickas till Uruguay från Brasil för att lära ut poliser och militärer att förhöra och tortera. Hans motto var: ”The precise pain, in the precise place, in the precise amount, for the desired effect.”
Mitrione var kidnappad av Tupamaros, filmen handlar om den tiden som han satt i fångenskap hos gerillan och hur de försökte att växla honom mot politiska fångar samt de ville ha ett erkännande av USA att han var en CIA agent med det uppdraget att träna i tortyr.
Men Mitrione, visste att hans regering inte skulle gå med på ett sådant erkännande, det vore att riskera livet för alla andra agenter som de hade i fältet under olika täckmantel. Efter en månads förhandlingar avrättades han av Tupamaros.
Jag satt i fängelset med några av de kvinnorna som hade vaktat honom under hans tid i fångenskap hos gerillan. De berättade hur han och dem förstod varandra över alla skillnader, han ansåg att tortyren var rena forskning och att han var varken hatisk eller i vrede när han satte elektroder på folk för att experimentera med dem. Att Mitrione avslöjades berodde på att ett av deras ”laboratorieråttor”, en hemlös kvinna, överlevde den grymma behandling (hon hade kastats som död i en sopptipp men klarade sig) och kunde tala om för pressen och politiker vad som hände i polisens högkvarteret.
Mitriones avrättning röstades fram av hundratals medlemmar i gerillan, mina fängslade kamrater som hade varit beskrev vilken smärta och vilken moralisk dilemma hans död innebar.
Detta är beskrivning av filmen, från IMDB, Internet Movie Database,
”This is not a fiction film. In fact, it reveals the way the guerrilla movement Tupamaros acted in Uruguay during the 70s. For those young people, it is necessary to remind that this left-wing movement was not a guerrilla in the mountains but an urban one, operating mainly in Montevideo. They used to kill esbirros (nasty policemen and agents) and to make justice against the existing dictatorship whenever it was required. The movement operated in a secret and compartmented way, i.e. many of the members did not know each other, thus avoiding to be eliminated by denunciation. Costa Gavras was able to draw the way Tupamaros acted in Uruguay, and also an important happening of those days, the way the CIA agent Mr. Dan Mitrione (Yves Montand) was killed. In fact this movement was disarticulated once new police agents infiltrated in the movement, and the main leaders were discovered. Mitrione was killed but this did not prevent that another CIA ”pinch-hitter” for Mitrione came later to replace the dead man. The film may seem as sympathetic to Tupamaros, partially it might be, but this is rather a subtle critic to their methods than congratulation for what they did.”

Baader Meinhof och Tupamaros

Det förvånar mig att ingen recensent har kommit på att skriva om min bok och relatera den till både filmen om Baader Meinhof och biografin om Ulrika Meinhof som är aktuella just nu. Det var av Tupamaros, den gerillagruppen som jag tillhörde, som Baader Meinhof lärde sig att föra ett krig i en stad. Min hemstad Montevideo var skådeplatsen till en gerilla som använde sig av staden som Che Guevara och Fidel Castro hade använt berget och skogen. Vår stjärna och våra symboler togs över både av Baader Meinhof och av Röda Brigaderna. Det fanns en likhet mellan oss alla, vi var studenter och kom oftast från medelklassen, vi var inte skolade i marxismen utan mest drivna av en stark rättvisepathos. Men man kan diskutera idag på vilka premisser man agerade, om det var rätt eller inte att använda sig av våldet och av metoder som kan klassificera grupperna som ”terrorister”. Jag tar själv idag avstånd från det som jag stödde då, men man visste inte bättre, man var naiv och oerfaren och tiden var en tid av konfrontationer och drömmar, en ny tid höll på att förlösas och den gamla tiden var fortfarande på plats.”

Bloggarröster

I vår värld håller bloggarna på att ta över kulturen, debatten och polemiken. Det är där som diskussionen sker, där meningsutbyte äger rum. Min bok har recenserats/kommenterats till hittils i två bloggar,

Mumma och Mina Moderata Karameller.

Eftersom tidningarn inte bemödar sig att recensera en av våra absolut bästa svenska författare, utan istället lägger ner energi på att skriva om redan väletablerade bästsäljare så får väl jag som vanlig tjomma passa på att utnyttja detta lilla mediala utrymme till att tipsa alla er seriösa läsare om en bok.

”Den här boken handlar om min resa, men också om mina medresenärer, den handlar om hembränd sprit gjord på apelsinskal, om en nitisk överste som leker med en cirkuspiska, om granater som kastas mot pumpaodlingar på en fängelsegård, om ett besök av en biskop och om kärlekskranka vänner.
Skrattet och glädjen och beslutet att överleva räddade mig. Jag blev besatt av att bära vittnesmål om vad som hänt.” skriver hon själv på omslaget.

I sakta mak har jag nu läst 3/4 delar av hennes bok. Den är inte en sådan bok man läser på tunnelbanan eller hur som helst i restaurangen på IKEA. Den är en bok man läser i hemmets trygga miljö eller på ett ombonat café bland bekanta ansikten. Därför tar det lite tid. Jag stannar ofta upp och andas ut i min nutid och i min verklighet. Det är precis som när jag läst vittnesmål från Bosnien, hört min styvfars patienters vittnesmål från Chile, Ozren Kebos bok om Sarajevo eller de samtal med trasiga familjer runtom balkan.”

”
Författarinnan Ana Luisa Valdés är jämnårig med mig. Hon har sitt ursprung i Uruguay och jag mitt i Sverige. Vi har träffats ett par gånger och den gemensamma nämnaren utöver vår ålder finns i IT-branschen. Ana skrev en bok om kvinnor och internet och jag jobbade som IT-journalist. Där slutar likheterna. När jag nu läser Anas nya bok – Er tid skall komma som handlar om hennes upplevelser som ung flicka i hemlandet så slår det mig hur olika människors öden kan vara.

När Ana som har en sträng uppfostran med klosterskola och krävande föräldrar så lallade jag runt i Lilla Ursvik och Sundbyberg som på den tiden var en föregångskommun på många sätt. Gatorna var uppvärmda med fjärrvärme där fanns ingen is på vintern. Skolorna saknade inga resurser alls, läroböcker fick vi nya och personliga exemplar varje år och på det hela taget var det mesta ganska sorglöst.”

Ladda ned boken som kom ut i samband med den Fängslad Författardagen!

http://www.dn.se/content/1/c6/85/27/51/PENFokusLatinamerika.pdf

Boken var ett samarbete mellan bokförlaget Ersatz, Forum för Nutidskultur och Svenska Pen.
Jag har översatt en text av den kubanske författare Amir Valles och jag har skrivit en egen text också.

Länk till min självbiografiska berättelse om mitt första möte med Sverige. Den publicerades i en antologi på flera språk, här är den engelska varianten. Glöm inte att klicka på knappen ”I like it”

http://www.authspot.com/Short-Stories/The-New-Country.34946/1

Leila Khaled, flygplanskapare

För några år sedan åkte jag och Cecilia Parsberg till Amman, i Jordanien, för att intervjua och fotografera Leila Khaled. Lina Makboul höll på att göra en film om henne och jag hade fått kontakt med Leila via gemensamma vänner.
Hon var nu en kedjerökande kvinna som levde i Amman med maken och tvä söner. Hennes förflutet som ”mujjaedin” var fortfarande en hinder när jag ansökte om visum för att resa in i Europa, men annars levde hon lång borta från kampen och hade inte tillstånd att besöka Västbanken. Hon var född i Haifa men hade levt som barn och som ung i Beirut.
Jag ville fråga henne om den väpnade kampen, om hur hon såg idag på de metoderna som hon och FPLP använde på sjuttiotalet, flygplanskapningar, bomber, attentat mot politiska och militära mål.
Hon var väldigt klart. ”Det är ockupationen som är den ultimata terrorhandling. Vi är berättigade att göra motstånd med alla metoder mot en olaglig ockupation av vårt land. Det är Israel som är den största terroristen i Mellanöstern.”
Filmen som Linda Makboul gjorde om Leila var mycket intressant, ingen devot hyllning men en skarp porträtt av en kvinna som tog sig in i männens territorium.
Jag såg många likheter mellan Leila Khaled och mig själv, vi delade på fängelseerfarenheten, på exil, på längtan. Men jag kände idag att jag tog avstånd till de metoderna som jag hade själv anammat som ung, men i Palestina är tiden frusen 1948, på gott och ont.

Mohammed, från Jenin

I Jenin där Cecilia Parsberg och jag hamnade i april 2002, luktade staden söt som ett bårhus. I det stora hålet som jag kallade Palestinas egen Ground Zero fanns fortfarande outgrävda kvarlevor av människor som hade dött när deras hus rasades samman efter bombningarna. Med hjälp av grävmaskiner och bomber hade centrum av Jenin flyktingförläggningen jämnats med marken. Den israeliska armén hade bestämt sig för att etablera ett exempel där och visa hur lönlöst motståndet var.
I tre intensiva dagar gick vi omkring i lägret och i byarna omkring Jenin, Taybee, Al Katif. Vi träffade frivilliga som åkte omkring och delade bröd och mediciner till de gamla som hade lämnats ensamma när människor hade flytt i tusentals. I det ena huset skrek ett tiotals burfåglarna, ingen hade givit dem vatten på tio dagar.
Mohammed blev min vän och han skrev senare till mig att han ville bli självmordsbombare. Han såg ingen annan utväg, kunde inte leva med en så tung börda av maktlöshet och vrede. Jag svarade till honom och berättade om Julius Fuciks bok, ”Reportage vid galgens fot”, som jag hade läst i fängelset. Någon hade lyckats smuggla in boken och vi slukade den, den var skriven av den tjeckiske motståndsman Julius Fucik, som hade avrättats av nazisterna i början av kriget.
Han hade skrivit till sin fru i cigarettpapper som en vakt hade mutats att ta med sig hem efter att Fucik avrättades.
Så där skrev han: ”När jag dör begrav mig i byn, nära mina föräldrar. Och skriv i min gravsten: ”Här ligger Julius, han levde, kämpade och dog för glädjen. Låt inte sorgen förknippas med honom.”

Bild tagen av Cecilia Parsberg.

Tortyr, blodet, smärtan

Igår diskuterade jag min bok med några kolleger och vänner från den svenska Penklubb,. Författaren Maria Modig leder en studiecirkel som diskuterar och läser om fängslade och förföljda författare, om dödshotade journalister, om censur, om förbjudna böcker.
En av de som deltog i samtalet sade till mig: ”Men Ana, jag vet inte om jag kommer att våga läsa om tortyren, om hur du beskriver smärtan. Det kommer att göra så ont i mig”. Och jag blev väldigt rörd att se hur alla mina vänner som var på plats försökte att förstå tortyren på ett intellektuellt plan, hur de försökte att rationalisera själva essensen av tortyren.
Nyligen kom Mattias Gardell med en bok där han beskriver på ett akademiskt och filosofiskt sätt hur tortyren har normaliserats och blivit en del av ett lagsystem där tortyren får en plats.
Jag är uppväxt som katolik i en kultur som försvarade tortyren som metod för att straffa och för att få information. Den Heliga Inkvisitionen föddes i en tid där den romerska katolska kyrkan kämpade för sin överlevnad, ändamålet helgade medlen.

Dessutom är kyrkan själv född i smärtan och blodutgjutelsen, Kristus Passionen är en orgie av blod, smärta och rensning, pånyttfödelse genom blodoffer. Mina barndomsberättelser var martyrernas levnadsskildringar, hur de dödades och torterades på det grymmaste sätt, Lucia som stack sina ögon, Martial som blev dödad av sina elever, blodet har varit en glänsande flod som har tvättat bort skulden och smutsen, blodet renar och ger liv.
Prästen som gav mig bikten i en kyrka som hörde till Opus Dei i Madrid trodde också på detta, att de tortyr som jag och mina kamraters utsattes för, skulle rena oss.

Döden och flickan

Lyssnade nyss på en intervju med den argentinsk-chilensk dramatikern Ariel Dorfman. I september tonsatte Jonas Forssell Dorfmans pjäs ”Döden och flickan”. Pjäsen har spelats in som film av Roman Polansky, med Sigourney Weaver i huvudrollen, i Broadway är det Glenn Close som har spelat Paulina. Varje gång som jag ser ”Döden och Flickan” tänker på Liliana Cavanis magnifika ”Nattportieren”, som skildrar en liknande företeelse.

I båda handlar det om en kvinna som har varit utsatt för tortyr och förnedring och plötsligt återser sin plågoande många år senare. I Cavanis fall är det också en historia om perversioner, sadism, sex och passion som målas fram, i Dorfmans är det bara en anonym bödel som kommer ut ur sitt gömställe och träder ut ur Paulinas, flickan, förflutna.
Men pjäsen handlar om försoning också, om det omöjliga att leva i hatet, i det omöjliga som krävs av både torteraren och den torterade, att mötas i ett neutralt landskap och bygga på nytt ett förtroende som någon gång, mellan skriket och smärtan, gick för alltid förlorat.

Min bok är ute nu!

Den här boken handlar om min resa, men också om mina medresenärer, den handlar om hembränd sprit gjord på apelsinskal, om en nitisk överste som leker med en cirkuspiska, om granater som kastas mot pumpaodlingar på en fängelsegård, om ett besök av en biskop och om kärlekskranka vänner.
Skrattet och glädjen och beslutet att överleva räddade mig. Jag blev besatt av att bära vittnesmål om vad som hänt.”

Så där skrev jag på omslaget av min bok. Jag kallar den för en hybrid av fiktion och vittnesmål. Vart går gränsen? Vem kan veta om mina minne är sanna eller uppdiktade?

Vad andra säger om boken

Nina Lekander, Expressen: ”Er tid skall komma består av fragment, lika osentimentala och noll självömkande som hos Nobelpristagaren, aldrig dramatiserade, bitar i ett inte färdiglagt pussel. Men det är kanske poängen: det går inte jämnt upp, det blir inte rättvist, förövare går fria och att överleva är inte lika med upprättelse.”

http://www.expressen.se/kultur/skribenter/ninalekander/1.1326571/ana-valdes-er-tid-skall-komma

Mikael R. Karlsson, Borås Tidning: ”

Er tid skall komma innehåller fler beskrivningar av fängelsemiljöer, mer tortyr och är mer rakt på sak än Mehmed Uzuns litterära testamente. Den känns minst lika angelägen. Ana Luisa Valdés skriver en historia som många människor med rötter i Latinamerika bär på. På nära håll får hon se och uppleva de metoder de USA-utbildade torterarna använder sig av. Hennes bok är en brygga mellan det outsagda och det som måste berättas. Det gör ont.

Jag sträckläser boken, berörd av den solidaritet som finns mellan de förtryckta, men också allt mer indignerad. Så mycket våld, så mycket lidande, så mycket död – fullständigt i onödan.”

http://www.bt.se/kultur/recensioner/tva-romaner-som-ger-rost-at-de-mest-utsatta(871301).gm

Anne Jalakas, Kommunalarbetaren: ”Trots att jag själv inte klarar av att ta in mer än korta bitar i taget önskar jag att alla ska läsa Valdés vittnesmål. Inte bara för att den handlar om ondska i vår tid utan ännu mer för att den visar hur lätt det går att förvandla vanliga hyggliga människor till bödlar och hur skört vårt samhällsbygge är. Vi tror vi befinner oss på den säkra sidan, att väven vi vävt är outslitlig. Men det är den ju inte.
Inte alls. Inte ens i Sverige.”

http://www.ka.se/index.cfm?n=1843

Thomas Nydahl, Occicent: ”Ana Luisa Valdés är en erfaren författare. Hon debuterade redan 1984 och har sedan dess sysslat med litteratur och journalistik. För många läsare har hon också länge varit en auktoritet i frågor om Internet. Men med den här boken går hon tillbaka till sin ungdomstid i födelselandet Uruguay, till stadsgerillan Tupamaros och därmed till de fasansfulla åren i militärens fängelser. Då hon gripits övergår skildringen i avskyvärda interiörer av misshandel, våldtäkt, tortyr och fängelselivets ytterligt påvra villkor. Samtidigt är det en familjeberättelse, som frigör rötter och samband. I det avseendet har boken sin styrka. Med sitt eget liv som exempel tydliggör Valdés sambanden mellan olika migrationsströmmar, både till och ifrån Sydamerika. Det finns avsnitt i den berättelsen som både berör och engagerar.”

http://nydahlsoccident.blogspot.com/2008/09/ana-luisa-valds-er-tid-skall-komma.html

Här är det Arbetaren som skriver:

”Det finns inte många självbiografiska texter på svenska om kvinnors erfarenheter från fångenskap orsakad av politisk aktivism. Ana Luisa Valdés ”Er tid ska komma” fyller ett tomrum. Boken är enligt författaren en hybrid mellan ”självbiografi, fiktion, kollektivt minne och självrannsakan” och är huvudsakligen en berättelse om de fyra år som hon hölls fängslad i Uruguay innan hon lyckades ta sig till Sverige som flykting.

Till skillnad från andra fängelseskildringar är Valdés bok också litterär med utblickar till senare upplevelser.
Inblickar i Uruguays historia och samtid skildrar ett patriarkalt samhälle där det moderna brottas med det koloniala, det radikala med agrar konservatism och repression. Det är 1970-tal och politiska flyktingar, poeter och filosofer samlar skaror på kaféerna. Allt verkade möjligt. Steget från nunneskolan till Tupamarosgerillan var inte långt.

Med frihetlig blick beskrivs tidens händelser innanför och utanför murarna. Flottister som vägrar delta i arméns kupp och arbetare som generalstrejkar i protest. Fångarnas vänskap som avbryts, trakasserier, tortyr. Författaren blandar och skildrar sina och andras erfarenheter – samtidigt som denna bredd gör att jag ibland undrar var hon själv tar vägen.

Hur kände hon när hon jagades av officeren med piska i cellen? Vad hände i henne när hon insåg att Tupamaros ledning var både homofob och auktoritär? Varför berättas inte svekens och kränkningarnas efterbörder och hur dessa sedan övervanns? Nu får vi inte riktigt belyst att berättarens avsaknad av bitterhet är något väldigt, väldigt stort. Kanske i nästa bok?” (Pia Laskar)

http://www.arbetaren.se/articles/inrikes20081030-5

Nu var det Dagens Nyheters Stefan Jonsson som skrev en recension skriven både med hjärnan och med hjärtat.

”Anteckningar från källarhålet

När Ana Luisa Valdés berättar om sitt liv tillverkar hon inte någon berättelse där det ena leder till det and­ra. Hon blickar tillbaka, men ser bara punktlika ögonblick, starkt upplysta eller svarta, de flesta förknippade med smärta och förlust. Så skriver någon som sett sin framtid brytas sönder av historien.

Valdés växte upp i en akademikerfamilj i Montevideo på den tid då Uruguay var Latinamerikas före­döme. Omkring 1970 blev hon som andra studenter Vänsteraktivist. Hon bekämpade orättvisorna och upprördes av att äldre generationer blundat för dem.

Militären slog tillbaka, fängslade urskillningslöst alla som sympatiserat med stadsgerillan Tupamaros eller den systemkritiska vänstern, inte ens tonåringar av god familj som Ana Valdés sparades. År 1973 satt samhället fast i diktaturens grepp.

”Er tid skall komma” handlar framför allt om de fyra åren då Ana Valdés satt i fängelse för sina åsikter. Hon var ung, rädd, oerfaren och uppstudsig. På nätterna genljöd skriken från isolerings­cellerna och dunsarna från förhörsrummen.

Det yttre våldet mot fångarnas kroppar framkallade mirakulöst nog också en motkraft. Kalla den solidaritet, kärlek eller bara instinkten att böja sig mot varandra för att dämpa smärtan från vakternas slag. Finns det en mening i denna mörka historia från Uruguay så ligger den i upptäckten av denna hemlighetsfulla sympati som förenar historiens offer med varand­ra och som i ett längre perspektiv gör dem oövervinnerliga. ”Jag är hemma var jag än hittar solidaritet, glädje vänskap och empati med den and­res smärta”, skriver Valdés.

1977 anlände hon till flyktingförläggningar i Alvesta och Moheda. Diktaturen hade utplånat hennes gamla hem. Men i fängelset hade hon funnit ett nytt i litteraturens international. Åren i motståndsrörelsen och fängelset var hennes universitet där andra kvinnor invigde henne i en motståndets estetik bestående av litteraturhistoriens klassiker. Tack vare denna bildning lyckades hon snabbt skriva in sig även i Sveriges kultur och litteratur, där hon sedan sjuttiotalets slut spelat en betydande roll som författare, introduktör och kritiker.

”Er tid skall komma” är utan tvivel Valdés bästa bok och en rejäl återkomst för henne som berättare efter ”Julias hus” från 1994. Boken är en betvingande mosaik av täta berättelser från ungdomen och gripande scener från de första åren i landsflykt, men framför allt av minnen från fängelset som tränger upp genom tiden som pistolskott.

Det har tagit Valdés trettio år att återvända till traumat. Den förlösande faktorn tycks ha varit en resa tillbaka till Uruguay då hon sökte upp sina vänner från fängelset. Några av dem har i dag fått nya uppgifter av Uruguays nya vänsterregim. Andra förblir brutna, om de inte är döda eller försvunna.

Att hon nu lyckas berätta om fängelsetiden betyder inte att hon försonat sig med den. Tvärtom är det först nu när händelserna ligger framför henne, rivna ur hennes inre, ut-tryckta och gjorda till ord, som hon anar grymheten hos den orättvisa som drabbade hennes generation. Hon klargör att det i fängelset inträffade sådant som alltjämt saknar ord, händelser hon kan beröra bara i sällskap med dem som upplevt detsamma. Bokens röst vittnar om en stark, inre spänning – den bärs fram av en stor och kärleksfull förtröstan som ändå inte helt kan dämpa vreden. Er tid skall komma.”

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=851208

Tidningen Broderskap skriver så här:

”Ana L. Valdés avslutar sin nya bok ”Er tid skall komma” med ett ”Tillfälligt slut” där hon skriver att hon gjort upp med sitt förflutna. Därmed presenterar hon sig numera under hela namnet och kallar sig följaktligen för Ana Luisa.

Sista stycket inger hopp. Ana Luisa skriver ”nuet och framtiden ligger öppna som en bok som inte är skriven än”. Hennes engagemang går inte att ta miste på, därför hoppas jag att hon skriver fortsättningen på boken. Lika engagerat som hon framträder i debatter och när hon slåss för svaga och utsatta människor, vare sig det finns i Uruguay, i forna Jugoslavien eller på Västbanken.

Att skriva minnen kräver gott minne. Och, som i Ana Luisas fall, goda vänner som stöttar och kommer med förslag och förbättringar. Vännerna får dock inte ta över, ens egna minnen blir då andras.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det som berättas och skrivs i boken är sant och relevant. Det är precis så förskräckligt som man kan vänta sig av en diktatur. Jag tvivlar heller inte på att det Ana Luisa berättar är självupplevt. Men någonstans mellan pennan och tryckeriet tappar hon vreden. Det gör att texten dör vilket förvandlar berättelsen till en skildring.

Det är tydligt att Ana Luisa tagit mycket hänsyn, både till offer och gärningsmän, såväl döda som nu levande. Det är synd.

Därför väntar jag spänt på hennes nästa bok. Resan inåt har varit smärtsam och tagit henne till ”öppna hav utan trygga hamnar”. Hon har sett sina egna skeppsbrott, och som Korpen, som var hennes mors vän har hon bundit sig vid masten och överlevt.

Jag hoppas att hon knyter sig loss och skriver en uppföljare där hon inte tar hänsyn till efterlevande, utan berättar med egna ord precis som det var. Rått och hänsynslöst.”

http://www.tidningenbroderskap.se/index.php?page=9&ar_id=4354

Åsa Moberg skriver så här i Helsingborgs Dagbladet:

Intensiv livsdramatik

Åsa Moberg har läst Ana Luisa Valdés självbiografiska livsberättelse ”Er tid ska komma” fylld av laddad dramatik och svindlande vackra formuleringar.
Bildmaterial

David Gemlin
Er tid skall komma

Ana Luisa Valdés

Ordfront

Det finns hundratusentals politiska flyktingar i Sverige. De har kommit i vågor, från olika diktaturer och konfliktdrabbade regioner, som en sorts demografiska och geografiska årsringar i befolkningen. Grupper som balter, greker, latinamerikaner, kurder, exjugoslaver, somalier, irakier. Deras röster hörs inte ofta i det svenska kulturlivet, vilket är underligt med tanke på hur många de är och all den dramatik som fört dem hit.

Ana Luisa Valdés, politisk flykting från Uruguay, har efter mer än trettio år i Sverige samlat nog med styrka för att dela med sig några fragment av sin bakgrund. Man skulle vara beredd att förlåta en sådan berättelse om den hade formella brister, men här handlar det om ren läsnjutning. Man blir lika glad över hanteringen av svenska språket och berättelsens formella elegans som man blir bedrövad över den hemska historia som förde författaren till Sverige.

Er tid skall komma är en bok som man forsar igenom, nästan som om man såg en film med enbart täta, laddade sekvenser. Sorg, dramatik, tröstlöshet i överflöd, men skildrat med en sådan intensitet att man som läsare blir glad. Lätt läsning, tung historia, med 70-talets blodiga högerterror i diktaturens Uruguay som utgångspunkt. Det landet hade tidigare varit en fridsam välfärdsstat.

Boken blir en kombinerad självbiografi och politisk samtidsorientering. Liv och politik hör ihop, politisk höger och politisk vänster finns i samma borgerliga familjer, samhällets klyftor går mellan fattiga och rika men också mellan familjemedlemmar och släktingar.

Fyra år tillbringade den unga Ana i militärdiktaturens fängelser, som straff för sina förbindelser med vänstergerillan Tupamaros. Medelklassens tonåringar försvann, ur landet eller utom synhåll i fångenskap. Många fångar avled av tortyren, men hos de överlevande är tankar svåra att utplåna: ”Disciplin och lyda order tänkte jag aldrig lära mig via bestraffningar”.

Lydnadsträningen hade börjat tidigt, i barndomens klosterskola. Mamman var en hårt arbetande meteorolog som inte hade mycket tid för sina barn. Mor och dotter lärde känna varandra först när mamman regelbundet började besöka sin dotter i fängelset: en kvart var fjortonde dag. Politiskt stod de, i alla fall från början, långt ifrån varandra.

För mamman tog det en hel arbetsdag att ta sig till fängelset och kollegerna täckte upp med lögner, så att hon inte själv skulle råka illa ut. Hon kom med kläder, lakan, mat, i fängelset fanns ingenting. De fängslade delade lika på alla släktingars matgåvor. När mamman en gång uteblev hade hon blivit utsatt för ett rån av en utsvulten ung man. Hon bjöd hem honom på ett mål mat, han behövde henne den dagen mer än dottern. ”Er tid skall komma” är full av sådana upplysningar om de överraskande former av mänsklig godhet som tycks utvecklas som kontrast till alla system av utstuderad ondska.

Familjen har släkt i olika politiska läger och branscher. Morbror Samuel är sjökapten och besöker sin systerdotter i fängelset i full uniform. Han försökte prata med sina kamrater, officerarna i armén, men de svarade: ”Det är ingen idé, kapten, vi har bestämt att vi måste ta i med hårdhandskarna om vi ska få lugn och ro här i landet. Och dessutom står amerikanerna bakom oss, tråkigt för er systerdotter, hon borde ha vetat bättre.”

”Morbror dog vid nittionio års ålder, han hade aldrig trott på mig när jag sade att även på flottans högskola hade fångar torterats och misshandlats. Han blev vit av vrede när han hörde detta, för honom var det självklart att detta var illasinnade rykten … För honom som gammal sjökapten och krigsveteran var det otänkbart att hans egna kamrater hade utsatte någon människa för tortyr.”

Ett av många lysande kapitel heter ”Blodets uppror”. Där fångas nästan allt på två sidor. Vad betyder kvinnligheten, historien, läkarrollen, upproret? Läkaren som kontrollerade att ”tortyrens tecken inte syntes på våra misshandlade kroppar” förvånades över det stora antalet medicinstudenter bland de unga fångarna. När han frågade varför vände en av dem frågan mot läkaren. Varför var inte han också fängslad, hur kunde han svika läkareden genom att undersöka tortyroffer och dölja spåren?

Han förundrades över de unga fångarnas motståndskraft, men också över ett underligt fenomen hos de unga kvinnorna: deras mens uteblev. Efter några veckor meddelade han i triumf att han hittat fenomenet i den medicinska litteraturen, det heter krigsamenorré och drabbar kvinnor i särskilt utsatta situationer, först uppmärksammat i Dachau och Theresienstadt och ”självaste doktor Mengele (och när läkaren uttalade hans namn fick rösten en klar ton av vördnad och respekt) hade experimenterat med kvinnliga fångar.”

Men jag visste bättre, skriver Ana Valdés : ”jag visste att både min kropp och mina kamraters kroppar hade bestämt sig för att ta över, stänga sig själva, inte vara utsatta eller sårbara. Blodet var en ingång till kroppens heligaste rum, där livet kodade sig självt”.

”Er tid skall komma” innehåller många sådana bländande vackra formuleringar, och läsaren förstår att det mesta trots allt inte går att beskriva.

http://hd.se/kultur/boken/2008/11/26/intensiv-livsdramatik/

Och min favorit tidskrift, den finlandsvenske Ny Tid, skriver så här:

”Fängelser är lika

År 1973 slog tillvaron i Uruguay en kullerbytta. Latinamerikas tryggaste land blev en militärdiktatur, politiska aktivister fängslades och demokratin avskaffades. Men händelserna var inte unika. Budskapet i Ana Luisa Valdés bok Er tid skall komma är att politiskt förtryck sker överallt.
Ana Luisa Valdés hade nyss fyllt nitton år när hon fängslades av militären. I fyra års tid flyttades hon sedan från fängelse till fängelse, torterades och förnedrades. Orsaken till gripandet var att Valdés, likt många andra ungdomar i Uruguay, var medlem i den marxistiska rörelsen Tupamaros. Tupamaros var visserligen en beväpnad motståndsrörelse, men Ana Luisa och hennes kamrater sysslade främst med att demonstrera mot korruption och fattigdom. Att Ana Luisa och hundratals andra aktivister fängslades och att det uruguayska parlamentet upplöstes, var ett led i Operation Condor. Den CIA-finansierade kampanjen, gick ut på ett systematiskt våld och förtryck som högerdiktaturer utövade runtom i Sydamerika.

Er tid skall komma är ett fascinerande vittnesmål om livet i fångenskapen men också en humoristisk och kärleksfull skildring av Valdés stora brokiga familj. Boken är också en berättelse om en naiv överklassflicka vars sociala samvete vaknar upp.

Man kan inte kalla Er tid skall komma för facklitteratur. Det är snarare fråga om en genreöverskridande reportagebok, med en mycket stark skönlitterär ådra. Valdés delar med sig av minnen, tankar, iakttagelser. Hon klär på sig olika röster, låter sin pappa, sin morbror och till och med en sierska komma till tals. Trots att boken tidsmässigt fokuserar på de fyra åren i fångenskap, gör Valdés konstant avstickare till barndomen i huvudstaden Montevideo och nuet i Sverige. Sverige har för övrigt varit författarens boplats sedan hon frigavs i slutet av 1970-talet.

Er tid skall komma är en ibland hårresande återgivning av de politiska fångarnas vardag, men samtidigt en positiv och optimistisk berättelse. För i misären finns det också stunder av glädje. En oerhörd solidaritet växer fram bland fångarna som blir vänner, nästan systrar. Mellan fängelsemurarna förs stimulerande diskussioner, i smyg bjuds det på hembränd sprit gjord på apelsinskal, men framförallt råder det en genuin omtanke och medkänsla fångarna emellan.

Er tid skall komma är en underbar bok som engagerar och upprör. En bidragande orsak är Valdés mustiga språk. Boken är en fint broderad väv av härliga och hemska berättelser, ett potpurri av människoöden. Vi träffar Valdés stränga mormor och farmor som båda är professorer, hennes intellektuella mödrar Célicia och Cristina, vi följer med hennes uppfostran hos nunnorna och tar del av hur det känns att själv svika och angiva en vän. Boken är också ett levande och energiskt porträtt av den lilla staten Uruguay och staden Montevideo, som är en smältdeg av nationaliteter, språk, kulturer och religioner.

Slutligen bär boken också på ett starkt budskap. Valdés drar naturligt nog paralleller till händelserna i Chile och Argentina men också till den urspårade Israel-Palestina-konfliken. Hon besöker Gaza och konstaterar att fångenskap och förtryck är lika oavsett i vilken del av världen man befinner sig.

”Generaler, generaler, er tid skall komma, var så säkra, er tid skall komma” skrev Ana Luisa på väggen i sin isoleringscell. Händelserna i Uruguay är tyvärr ett lamslående exempel på hur de skyldiga går obestraffade. Efter tretton år vid makten makade militärjuntan på sig mot ett löfte om amnesti. Ingen bestraffas alltså för brott som begåtts under militärdiktaturen, och ingen tar på sig skulden för hundratals människor som än i dag är spårlöst förvunna. Hittills har USA heller aldrig tagit ett uns ansvar för blodbaden som landets regeringar finansierat i bland annat Sydamerika. Därför är det viktigt att man minns det fruktansvärda och tar vara på lärdomen.”

http://nytid.fi/arkiv/artikelnt-684-8070.html

Och den underbara recension av Fabian Göranson i tecknad form:

http://www.nittondestolen.se/2008/10/fabian-gransson-recenserar-er-tid-skall.html