Repression

State of Siege, Costa-Gavras

Etat de Siège, en film gjord av Costa Gavras om Uruguay och döden på Dan
Mitrione

Filmen, som filmades i Chile 1972 och som inte kunde visas varken där eller i Uruguay före slutet på åttiotalet, gjorde stark intryck hos mig. Yves Montand spelar Dan Mitrione, en CIA-agent som skickas till Uruguay från Brasil för att lära ut poliser och militärer att förhöra och tortera. Hans motto var: ”The precise pain, in the precise place, in the precise amount, for the desired effect.”
Mitrione var kidnappad av Tupamaros, filmen handlar om den tiden som han satt i fångenskap hos gerillan och hur de försökte att växla honom mot politiska fångar samt de ville ha ett erkännande av USA att han var en CIA agent med det uppdraget att träna i tortyr.
Men Mitrione, visste att hans regering inte skulle gå med på ett sådant erkännande, det vore att riskera livet för alla andra agenter som de hade i fältet under olika täckmantel. Efter en månads förhandlingar avrättades han av Tupamaros.
Jag satt i fängelset med några av de kvinnorna som hade vaktat honom under hans tid i fångenskap hos gerillan. De berättade hur han och dem förstod varandra över alla skillnader, han ansåg att tortyren var rena forskning och att han var varken hatisk eller i vrede när han satte elektroder på folk för att experimentera med dem. Att Mitrione avslöjades berodde på att ett av deras ”laboratorieråttor”, en hemlös kvinna, överlevde den grymma behandling (hon hade kastats som död i en sopptipp men klarade sig) och kunde tala om för pressen och politiker vad som hände i polisens högkvarteret.
Mitriones avrättning röstades fram av hundratals medlemmar i gerillan, mina fängslade kamrater som hade varit beskrev vilken smärta och vilken moralisk dilemma hans död innebar.
Detta är beskrivning av filmen, från IMDB, Internet Movie Database,
”This is not a fiction film. In fact, it reveals the way the guerrilla movement Tupamaros acted in Uruguay during the 70s. For those young people, it is necessary to remind that this left-wing movement was not a guerrilla in the mountains but an urban one, operating mainly in Montevideo. They used to kill esbirros (nasty policemen and agents) and to make justice against the existing dictatorship whenever it was required. The movement operated in a secret and compartmented way, i.e. many of the members did not know each other, thus avoiding to be eliminated by denunciation. Costa Gavras was able to draw the way Tupamaros acted in Uruguay, and also an important happening of those days, the way the CIA agent Mr. Dan Mitrione (Yves Montand) was killed. In fact this movement was disarticulated once new police agents infiltrated in the movement, and the main leaders were discovered. Mitrione was killed but this did not prevent that another CIA ”pinch-hitter” for Mitrione came later to replace the dead man. The film may seem as sympathetic to Tupamaros, partially it might be, but this is rather a subtle critic to their methods than congratulation for what they did.”

Baader Meinhof och Tupamaros

Det förvånar mig att ingen recensent har kommit på att skriva om min bok och relatera den till både filmen om Baader Meinhof och biografin om Ulrika Meinhof som är aktuella just nu. Det var av Tupamaros, den gerillagruppen som jag tillhörde, som Baader Meinhof lärde sig att föra ett krig i en stad. Min hemstad Montevideo var skådeplatsen till en gerilla som använde sig av staden som Che Guevara och Fidel Castro hade använt berget och skogen. Vår stjärna och våra symboler togs över både av Baader Meinhof och av Röda Brigaderna. Det fanns en likhet mellan oss alla, vi var studenter och kom oftast från medelklassen, vi var inte skolade i marxismen utan mest drivna av en stark rättvisepathos. Men man kan diskutera idag på vilka premisser man agerade, om det var rätt eller inte att använda sig av våldet och av metoder som kan klassificera grupperna som ”terrorister”. Jag tar själv idag avstånd från det som jag stödde då, men man visste inte bättre, man var naiv och oerfaren och tiden var en tid av konfrontationer och drömmar, en ny tid höll på att förlösas och den gamla tiden var fortfarande på plats.”

Bloggarröster

I vår värld håller bloggarna på att ta över kulturen, debatten och polemiken. Det är där som diskussionen sker, där meningsutbyte äger rum. Min bok har recenserats/kommenterats till hittils i två bloggar,

Mumma och Mina Moderata Karameller.

Eftersom tidningarn inte bemödar sig att recensera en av våra absolut bästa svenska författare, utan istället lägger ner energi på att skriva om redan väletablerade bästsäljare så får väl jag som vanlig tjomma passa på att utnyttja detta lilla mediala utrymme till att tipsa alla er seriösa läsare om en bok.

”Den här boken handlar om min resa, men också om mina medresenärer, den handlar om hembränd sprit gjord på apelsinskal, om en nitisk överste som leker med en cirkuspiska, om granater som kastas mot pumpaodlingar på en fängelsegård, om ett besök av en biskop och om kärlekskranka vänner.
Skrattet och glädjen och beslutet att överleva räddade mig. Jag blev besatt av att bära vittnesmål om vad som hänt.” skriver hon själv på omslaget.

I sakta mak har jag nu läst 3/4 delar av hennes bok. Den är inte en sådan bok man läser på tunnelbanan eller hur som helst i restaurangen på IKEA. Den är en bok man läser i hemmets trygga miljö eller på ett ombonat café bland bekanta ansikten. Därför tar det lite tid. Jag stannar ofta upp och andas ut i min nutid och i min verklighet. Det är precis som när jag läst vittnesmål från Bosnien, hört min styvfars patienters vittnesmål från Chile, Ozren Kebos bok om Sarajevo eller de samtal med trasiga familjer runtom balkan.”

”
Författarinnan Ana Luisa Valdés är jämnårig med mig. Hon har sitt ursprung i Uruguay och jag mitt i Sverige. Vi har träffats ett par gånger och den gemensamma nämnaren utöver vår ålder finns i IT-branschen. Ana skrev en bok om kvinnor och internet och jag jobbade som IT-journalist. Där slutar likheterna. När jag nu läser Anas nya bok – Er tid skall komma som handlar om hennes upplevelser som ung flicka i hemlandet så slår det mig hur olika människors öden kan vara.

När Ana som har en sträng uppfostran med klosterskola och krävande föräldrar så lallade jag runt i Lilla Ursvik och Sundbyberg som på den tiden var en föregångskommun på många sätt. Gatorna var uppvärmda med fjärrvärme där fanns ingen is på vintern. Skolorna saknade inga resurser alls, läroböcker fick vi nya och personliga exemplar varje år och på det hela taget var det mesta ganska sorglöst.”

Ladda ned boken som kom ut i samband med den Fängslad Författardagen!

http://www.dn.se/content/1/c6/85/27/51/PENFokusLatinamerika.pdf

Boken var ett samarbete mellan bokförlaget Ersatz, Forum för Nutidskultur och Svenska Pen.
Jag har översatt en text av den kubanske författare Amir Valles och jag har skrivit en egen text också.

Länk till min självbiografiska berättelse om mitt första möte med Sverige. Den publicerades i en antologi på flera språk, här är den engelska varianten. Glöm inte att klicka på knappen ”I like it” 🙂

http://www.authspot.com/Short-Stories/The-New-Country.34946/1

Leila Khaled, flygplanskapare

För några år sedan åkte jag och Cecilia Parsberg till Amman, i Jordanien, för att intervjua och fotografera Leila Khaled. Lina Makboul höll på att göra en film om henne och jag hade fått kontakt med Leila via gemensamma vänner.
Hon var nu en kedjerökande kvinna som levde i Amman med maken och tvä söner. Hennes förflutet som ”mujjaedin” var fortfarande en hinder när jag ansökte om visum för att resa in i Europa, men annars levde hon lång borta från kampen och hade inte tillstånd att besöka Västbanken. Hon var född i Haifa men hade levt som barn och som ung i Beirut.
Jag ville fråga henne om den väpnade kampen, om hur hon såg idag på de metoderna som hon och FPLP använde på sjuttiotalet, flygplanskapningar, bomber, attentat mot politiska och militära mål.
Hon var väldigt klart. ”Det är ockupationen som är den ultimata terrorhandling. Vi är berättigade att göra motstånd med alla metoder mot en olaglig ockupation av vårt land. Det är Israel som är den största terroristen i Mellanöstern.”
Filmen som Linda Makboul gjorde om Leila var mycket intressant, ingen devot hyllning men en skarp porträtt av en kvinna som tog sig in i männens territorium.
Jag såg många likheter mellan Leila Khaled och mig själv, vi delade på fängelseerfarenheten, på exil, på längtan. Men jag kände idag att jag tog avstånd till de metoderna som jag hade själv anammat som ung, men i Palestina är tiden frusen 1948, på gott och ont.

Mohammed, från Jenin

I Jenin där Cecilia Parsberg och jag hamnade i april 2002, luktade staden söt som ett bårhus. I det stora hålet som jag kallade Palestinas egen Ground Zero fanns fortfarande outgrävda kvarlevor av människor som hade dött när deras hus rasades samman efter bombningarna. Med hjälp av grävmaskiner och bomber hade centrum av Jenin flyktingförläggningen jämnats med marken. Den israeliska armén hade bestämt sig för att etablera ett exempel där och visa hur lönlöst motståndet var.
I tre intensiva dagar gick vi omkring i lägret och i byarna omkring Jenin, Taybee, Al Katif. Vi träffade frivilliga som åkte omkring och delade bröd och mediciner till de gamla som hade lämnats ensamma när människor hade flytt i tusentals. I det ena huset skrek ett tiotals burfåglarna, ingen hade givit dem vatten på tio dagar.
Mohammed blev min vän och han skrev senare till mig att han ville bli självmordsbombare. Han såg ingen annan utväg, kunde inte leva med en så tung börda av maktlöshet och vrede. Jag svarade till honom och berättade om Julius Fuciks bok, ”Reportage vid galgens fot”, som jag hade läst i fängelset. Någon hade lyckats smuggla in boken och vi slukade den, den var skriven av den tjeckiske motståndsman Julius Fucik, som hade avrättats av nazisterna i början av kriget.
Han hade skrivit till sin fru i cigarettpapper som en vakt hade mutats att ta med sig hem efter att Fucik avrättades.
Så där skrev han: ”När jag dör begrav mig i byn, nära mina föräldrar. Och skriv i min gravsten: ”Här ligger Julius, han levde, kämpade och dog för glädjen. Låt inte sorgen förknippas med honom.”

Bild tagen av Cecilia Parsberg.

Tortyr, blodet, smärtan

Igår diskuterade jag min bok med några kolleger och vänner från den svenska Penklubb,. Författaren Maria Modig leder en studiecirkel som diskuterar och läser om fängslade och förföljda författare, om dödshotade journalister, om censur, om förbjudna böcker.
En av de som deltog i samtalet sade till mig: ”Men Ana, jag vet inte om jag kommer att våga läsa om tortyren, om hur du beskriver smärtan. Det kommer att göra så ont i mig”. Och jag blev väldigt rörd att se hur alla mina vänner som var på plats försökte att förstå tortyren på ett intellektuellt plan, hur de försökte att rationalisera själva essensen av tortyren.
Nyligen kom Mattias Gardell med en bok där han beskriver på ett akademiskt och filosofiskt sätt hur tortyren har normaliserats och blivit en del av ett lagsystem där tortyren får en plats.
Jag är uppväxt som katolik i en kultur som försvarade tortyren som metod för att straffa och för att få information. Den Heliga Inkvisitionen föddes i en tid där den romerska katolska kyrkan kämpade för sin överlevnad, ändamålet helgade medlen.

Dessutom är kyrkan själv född i smärtan och blodutgjutelsen, Kristus Passionen är en orgie av blod, smärta och rensning, pånyttfödelse genom blodoffer. Mina barndomsberättelser var martyrernas levnadsskildringar, hur de dödades och torterades på det grymmaste sätt, Lucia som stack sina ögon, Martial som blev dödad av sina elever, blodet har varit en glänsande flod som har tvättat bort skulden och smutsen, blodet renar och ger liv.
Prästen som gav mig bikten i en kyrka som hörde till Opus Dei i Madrid trodde också på detta, att de tortyr som jag och mina kamraters utsattes för, skulle rena oss.

Döden och flickan

Lyssnade nyss på en intervju med den argentinsk-chilensk dramatikern Ariel Dorfman. I september tonsatte Jonas Forssell Dorfmans pjäs ”Döden och flickan”. Pjäsen har spelats in som film av Roman Polansky, med Sigourney Weaver i huvudrollen, i Broadway är det Glenn Close som har spelat Paulina. Varje gång som jag ser ”Döden och Flickan” tänker på Liliana Cavanis magnifika ”Nattportieren”, som skildrar en liknande företeelse.

I båda handlar det om en kvinna som har varit utsatt för tortyr och förnedring och plötsligt återser sin plågoande många år senare. I Cavanis fall är det också en historia om perversioner, sadism, sex och passion som målas fram, i Dorfmans är det bara en anonym bödel som kommer ut ur sitt gömställe och träder ut ur Paulinas, flickan, förflutna.
Men pjäsen handlar om försoning också, om det omöjliga att leva i hatet, i det omöjliga som krävs av både torteraren och den torterade, att mötas i ett neutralt landskap och bygga på nytt ett förtroende som någon gång, mellan skriket och smärtan, gick för alltid förlorat.