agora158

Min bok är ute nu!

In Okategoriserade on oktober 18, 2008 at 3:12 f m

Den här boken handlar om min resa, men också om mina medresenärer, den handlar om hembränd sprit gjord på apelsinskal, om en nitisk överste som leker med en cirkuspiska, om granater som kastas mot pumpaodlingar på en fängelsegård, om ett besök av en biskop och om kärlekskranka vänner.
Skrattet och glädjen och beslutet att överleva räddade mig. Jag blev besatt av att bära vittnesmål om vad som hänt.”

Så där skrev jag på omslaget av min bok. Jag kallar den för en hybrid av fiktion och vittnesmål. Vart går gränsen? Vem kan veta om mina minne är sanna eller uppdiktade?

Vad andra säger om boken

Nina Lekander, Expressen: ”Er tid skall komma består av fragment, lika osentimentala och noll självömkande som hos Nobelpristagaren, aldrig dramatiserade, bitar i ett inte färdiglagt pussel. Men det är kanske poängen: det går inte jämnt upp, det blir inte rättvist, förövare går fria och att överleva är inte lika med upprättelse.”

Mikael R. Karlsson, Borås Tidning: ”

Er tid skall komma innehåller fler beskrivningar av fängelsemiljöer, mer tortyr och är mer rakt på sak än Mehmed Uzuns litterära testamente. Den känns minst lika angelägen. Ana Luisa Valdés skriver en historia som många människor med rötter i Latinamerika bär på. På nära håll får hon se och uppleva de metoder de USA-utbildade torterarna använder sig av. Hennes bok är en brygga mellan det outsagda och det som måste berättas. Det gör ont.

Jag sträckläser boken, berörd av den solidaritet som finns mellan de förtryckta, men också allt mer indignerad. Så mycket våld, så mycket lidande, så mycket död – fullständigt i onödan.”

Anne Jalakas, Kommunalarbetaren: ”Trots att jag själv inte klarar av att ta in mer än korta bitar i taget önskar jag att alla ska läsa Valdés vittnesmål. Inte bara för att den handlar om ondska i vår tid utan ännu mer för att den visar hur lätt det går att förvandla vanliga hyggliga människor till bödlar och hur skört vårt samhällsbygge är. Vi tror vi befinner oss på den säkra sidan, att väven vi vävt är outslitlig. Men det är den ju inte.
Inte alls. Inte ens i Sverige.”

http://www.ka.se/index.cfm?n=1843

Thomas Nydahl, Occicent: ”Ana Luisa Valdés är en erfaren författare. Hon debuterade redan 1984 och har sedan dess sysslat med litteratur och journalistik. För många läsare har hon också länge varit en auktoritet i frågor om Internet. Men med den här boken går hon tillbaka till sin ungdomstid i födelselandet Uruguay, till stadsgerillan Tupamaros och därmed till de fasansfulla åren i militärens fängelser. Då hon gripits övergår skildringen i avskyvärda interiörer av misshandel, våldtäkt, tortyr och fängelselivets ytterligt påvra villkor. Samtidigt är det en familjeberättelse, som frigör rötter och samband. I det avseendet har boken sin styrka. Med sitt eget liv som exempel tydliggör Valdés sambanden mellan olika migrationsströmmar, både till och ifrån Sydamerika. Det finns avsnitt i den berättelsen som både berör och engagerar.”

Här är det Arbetaren som skriver:

”Det finns inte många självbiografiska texter på svenska om kvinnors erfarenheter från fångenskap orsakad av politisk aktivism. Ana Luisa Valdés ”Er tid ska komma” fyller ett tomrum. Boken är enligt författaren en hybrid mellan ”självbiografi, fiktion, kollektivt minne och självrannsakan” och är huvudsakligen en berättelse om de fyra år som hon hölls fängslad i Uruguay innan hon lyckades ta sig till Sverige som flykting.

Till skillnad från andra fängelseskildringar är Valdés bok också litterär med utblickar till senare upplevelser.
Inblickar i Uruguays historia och samtid skildrar ett patriarkalt samhälle där det moderna brottas med det koloniala, det radikala med agrar konservatism och repression. Det är 1970-tal och politiska flyktingar, poeter och filosofer samlar skaror på kaféerna. Allt verkade möjligt. Steget från nunneskolan till Tupamarosgerillan var inte långt.

Med frihetlig blick beskrivs tidens händelser innanför och utanför murarna. Flottister som vägrar delta i arméns kupp och arbetare som generalstrejkar i protest. Fångarnas vänskap som avbryts, trakasserier, tortyr. Författaren blandar och skildrar sina och andras erfarenheter – samtidigt som denna bredd gör att jag ibland undrar var hon själv tar vägen.

Hur kände hon när hon jagades av officeren med piska i cellen? Vad hände i henne när hon insåg att Tupamaros ledning var både homofob och auktoritär? Varför berättas inte svekens och kränkningarnas efterbörder och hur dessa sedan övervanns? Nu får vi inte riktigt belyst att berättarens avsaknad av bitterhet är något väldigt, väldigt stort. Kanske i nästa bok?” (Pia Laskar)

http://www.arbetaren.se/articles/inrikes20081030-5

Nu var det Dagens Nyheters Stefan Jonsson som skrev en recension skriven både med hjärnan och med hjärtat.

”Anteckningar från källarhålet

När Ana Luisa Valdés berättar om sitt liv tillverkar hon inte någon berättelse där det ena leder till det and­ra. Hon blickar tillbaka, men ser bara punktlika ögonblick, starkt upplysta eller svarta, de flesta förknippade med smärta och förlust. Så skriver någon som sett sin framtid brytas sönder av historien.

Valdés växte upp i en akademikerfamilj i Montevideo på den tid då Uruguay var Latinamerikas före­döme. Omkring 1970 blev hon som andra studenter Vänsteraktivist. Hon bekämpade orättvisorna och upprördes av att äldre generationer blundat för dem.

Militären slog tillbaka, fängslade urskillningslöst alla som sympatiserat med stadsgerillan Tupamaros eller den systemkritiska vänstern, inte ens tonåringar av god familj som Ana Valdés sparades. År 1973 satt samhället fast i diktaturens grepp.

”Er tid skall komma” handlar framför allt om de fyra åren då Ana Valdés satt i fängelse för sina åsikter. Hon var ung, rädd, oerfaren och uppstudsig. På nätterna genljöd skriken från isolerings­cellerna och dunsarna från förhörsrummen.

Det yttre våldet mot fångarnas kroppar framkallade mirakulöst nog också en motkraft. Kalla den solidaritet, kärlek eller bara instinkten att böja sig mot varandra för att dämpa smärtan från vakternas slag. Finns det en mening i denna mörka historia från Uruguay så ligger den i upptäckten av denna hemlighetsfulla sympati som förenar historiens offer med varand­ra och som i ett längre perspektiv gör dem oövervinnerliga. ”Jag är hemma var jag än hittar solidaritet, glädje vänskap och empati med den and­res smärta”, skriver Valdés.

1977 anlände hon till flyktingförläggningar i Alvesta och Moheda. Diktaturen hade utplånat hennes gamla hem. Men i fängelset hade hon funnit ett nytt i litteraturens international. Åren i motståndsrörelsen och fängelset var hennes universitet där andra kvinnor invigde henne i en motståndets estetik bestående av litteraturhistoriens klassiker. Tack vare denna bildning lyckades hon snabbt skriva in sig även i Sveriges kultur och litteratur, där hon sedan sjuttiotalets slut spelat en betydande roll som författare, introduktör och kritiker.

”Er tid skall komma” är utan tvivel Valdés bästa bok och en rejäl återkomst för henne som berättare efter ”Julias hus” från 1994. Boken är en betvingande mosaik av täta berättelser från ungdomen och gripande scener från de första åren i landsflykt, men framför allt av minnen från fängelset som tränger upp genom tiden som pistolskott.

Det har tagit Valdés trettio år att återvända till traumat. Den förlösande faktorn tycks ha varit en resa tillbaka till Uruguay då hon sökte upp sina vänner från fängelset. Några av dem har i dag fått nya uppgifter av Uruguays nya vänsterregim. Andra förblir brutna, om de inte är döda eller försvunna.

Att hon nu lyckas berätta om fängelsetiden betyder inte att hon försonat sig med den. Tvärtom är det först nu när händelserna ligger framför henne, rivna ur hennes inre, ut-tryckta och gjorda till ord, som hon anar grymheten hos den orättvisa som drabbade hennes generation. Hon klargör att det i fängelset inträffade sådant som alltjämt saknar ord, händelser hon kan beröra bara i sällskap med dem som upplevt detsamma. Bokens röst vittnar om en stark, inre spänning – den bärs fram av en stor och kärleksfull förtröstan som ändå inte helt kan dämpa vreden. Er tid skall komma.”

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=851208

Tidningen Broderskap skriver så här:

”Ana L. Valdés avslutar sin nya bok ”Er tid skall komma” med ett ”Tillfälligt slut” där hon skriver att hon gjort upp med sitt förflutna. Därmed presenterar hon sig numera under hela namnet och kallar sig följaktligen för Ana Luisa.

Sista stycket inger hopp. Ana Luisa skriver ”nuet och framtiden ligger öppna som en bok som inte är skriven än”. Hennes engagemang går inte att ta miste på, därför hoppas jag att hon skriver fortsättningen på boken. Lika engagerat som hon framträder i debatter och när hon slåss för svaga och utsatta människor, vare sig det finns i Uruguay, i forna Jugoslavien eller på Västbanken.

Att skriva minnen kräver gott minne. Och, som i Ana Luisas fall, goda vänner som stöttar och kommer med förslag och förbättringar. Vännerna får dock inte ta över, ens egna minnen blir då andras.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det som berättas och skrivs i boken är sant och relevant. Det är precis så förskräckligt som man kan vänta sig av en diktatur. Jag tvivlar heller inte på att det Ana Luisa berättar är självupplevt. Men någonstans mellan pennan och tryckeriet tappar hon vreden. Det gör att texten dör vilket förvandlar berättelsen till en skildring.

Det är tydligt att Ana Luisa tagit mycket hänsyn, både till offer och gärningsmän, såväl döda som nu levande. Det är synd.

Därför väntar jag spänt på hennes nästa bok. Resan inåt har varit smärtsam och tagit henne till ”öppna hav utan trygga hamnar”. Hon har sett sina egna skeppsbrott, och som Korpen, som var hennes mors vän har hon bundit sig vid masten och överlevt.

Jag hoppas att hon knyter sig loss och skriver en uppföljare där hon inte tar hänsyn till efterlevande, utan berättar med egna ord precis som det var. Rått och hänsynslöst.”

http://www.tidningenbroderskap.se/index.php?page=9&ar_id=4354

Åsa Moberg skriver så här i Helsingborgs Dagbladet:

Intensiv livsdramatik

Åsa Moberg har läst Ana Luisa Valdés självbiografiska livsberättelse ”Er tid ska komma” fylld av laddad dramatik och svindlande vackra formuleringar.
Bildmaterial

David Gemlin
Er tid skall komma

Ana Luisa Valdés

Ordfront

Det finns hundratusentals politiska flyktingar i Sverige. De har kommit i vågor, från olika diktaturer och konfliktdrabbade regioner, som en sorts demografiska och geografiska årsringar i befolkningen. Grupper som balter, greker, latinamerikaner, kurder, exjugoslaver, somalier, irakier. Deras röster hörs inte ofta i det svenska kulturlivet, vilket är underligt med tanke på hur många de är och all den dramatik som fört dem hit.

Ana Luisa Valdés, politisk flykting från Uruguay, har efter mer än trettio år i Sverige samlat nog med styrka för att dela med sig några fragment av sin bakgrund. Man skulle vara beredd att förlåta en sådan berättelse om den hade formella brister, men här handlar det om ren läsnjutning. Man blir lika glad över hanteringen av svenska språket och berättelsens formella elegans som man blir bedrövad över den hemska historia som förde författaren till Sverige.

Er tid skall komma är en bok som man forsar igenom, nästan som om man såg en film med enbart täta, laddade sekvenser. Sorg, dramatik, tröstlöshet i överflöd, men skildrat med en sådan intensitet att man som läsare blir glad. Lätt läsning, tung historia, med 70-talets blodiga högerterror i diktaturens Uruguay som utgångspunkt. Det landet hade tidigare varit en fridsam välfärdsstat.

Boken blir en kombinerad självbiografi och politisk samtidsorientering. Liv och politik hör ihop, politisk höger och politisk vänster finns i samma borgerliga familjer, samhällets klyftor går mellan fattiga och rika men också mellan familjemedlemmar och släktingar.

Fyra år tillbringade den unga Ana i militärdiktaturens fängelser, som straff för sina förbindelser med vänstergerillan Tupamaros. Medelklassens tonåringar försvann, ur landet eller utom synhåll i fångenskap. Många fångar avled av tortyren, men hos de överlevande är tankar svåra att utplåna: ”Disciplin och lyda order tänkte jag aldrig lära mig via bestraffningar”.

Lydnadsträningen hade börjat tidigt, i barndomens klosterskola. Mamman var en hårt arbetande meteorolog som inte hade mycket tid för sina barn. Mor och dotter lärde känna varandra först när mamman regelbundet började besöka sin dotter i fängelset: en kvart var fjortonde dag. Politiskt stod de, i alla fall från början, långt ifrån varandra.

För mamman tog det en hel arbetsdag att ta sig till fängelset och kollegerna täckte upp med lögner, så att hon inte själv skulle råka illa ut. Hon kom med kläder, lakan, mat, i fängelset fanns ingenting. De fängslade delade lika på alla släktingars matgåvor. När mamman en gång uteblev hade hon blivit utsatt för ett rån av en utsvulten ung man. Hon bjöd hem honom på ett mål mat, han behövde henne den dagen mer än dottern. ”Er tid skall komma” är full av sådana upplysningar om de överraskande former av mänsklig godhet som tycks utvecklas som kontrast till alla system av utstuderad ondska.

Familjen har släkt i olika politiska läger och branscher. Morbror Samuel är sjökapten och besöker sin systerdotter i fängelset i full uniform. Han försökte prata med sina kamrater, officerarna i armén, men de svarade: ”Det är ingen idé, kapten, vi har bestämt att vi måste ta i med hårdhandskarna om vi ska få lugn och ro här i landet. Och dessutom står amerikanerna bakom oss, tråkigt för er systerdotter, hon borde ha vetat bättre.”

”Morbror dog vid nittionio års ålder, han hade aldrig trott på mig när jag sade att även på flottans högskola hade fångar torterats och misshandlats. Han blev vit av vrede när han hörde detta, för honom var det självklart att detta var illasinnade rykten … För honom som gammal sjökapten och krigsveteran var det otänkbart att hans egna kamrater hade utsatte någon människa för tortyr.”

Ett av många lysande kapitel heter ”Blodets uppror”. Där fångas nästan allt på två sidor. Vad betyder kvinnligheten, historien, läkarrollen, upproret? Läkaren som kontrollerade att ”tortyrens tecken inte syntes på våra misshandlade kroppar” förvånades över det stora antalet medicinstudenter bland de unga fångarna. När han frågade varför vände en av dem frågan mot läkaren. Varför var inte han också fängslad, hur kunde han svika läkareden genom att undersöka tortyroffer och dölja spåren?

Han förundrades över de unga fångarnas motståndskraft, men också över ett underligt fenomen hos de unga kvinnorna: deras mens uteblev. Efter några veckor meddelade han i triumf att han hittat fenomenet i den medicinska litteraturen, det heter krigsamenorré och drabbar kvinnor i särskilt utsatta situationer, först uppmärksammat i Dachau och Theresienstadt och ”självaste doktor Mengele (och när läkaren uttalade hans namn fick rösten en klar ton av vördnad och respekt) hade experimenterat med kvinnliga fångar.”

Men jag visste bättre, skriver Ana Valdés : ”jag visste att både min kropp och mina kamraters kroppar hade bestämt sig för att ta över, stänga sig själva, inte vara utsatta eller sårbara. Blodet var en ingång till kroppens heligaste rum, där livet kodade sig självt”.

”Er tid skall komma” innehåller många sådana bländande vackra formuleringar, och läsaren förstår att det mesta trots allt inte går att beskriva.

http://hd.se/kultur/boken/2008/11/26/intensiv-livsdramatik/

Och min favorit tidskrift, den finlandsvenske Ny Tid, skriver så här:

”Fängelser är lika

År 1973 slog tillvaron i Uruguay en kullerbytta. Latinamerikas tryggaste land blev en militärdiktatur, politiska aktivister fängslades och demokratin avskaffades. Men händelserna var inte unika. Budskapet i Ana Luisa Valdés bok Er tid skall komma är att politiskt förtryck sker överallt.
Ana Luisa Valdés hade nyss fyllt nitton år när hon fängslades av militären. I fyra års tid flyttades hon sedan från fängelse till fängelse, torterades och förnedrades. Orsaken till gripandet var att Valdés, likt många andra ungdomar i Uruguay, var medlem i den marxistiska rörelsen Tupamaros. Tupamaros var visserligen en beväpnad motståndsrörelse, men Ana Luisa och hennes kamrater sysslade främst med att demonstrera mot korruption och fattigdom. Att Ana Luisa och hundratals andra aktivister fängslades och att det uruguayska parlamentet upplöstes, var ett led i Operation Condor. Den CIA-finansierade kampanjen, gick ut på ett systematiskt våld och förtryck som högerdiktaturer utövade runtom i Sydamerika.

Er tid skall komma är ett fascinerande vittnesmål om livet i fångenskapen men också en humoristisk och kärleksfull skildring av Valdés stora brokiga familj. Boken är också en berättelse om en naiv överklassflicka vars sociala samvete vaknar upp.

Man kan inte kalla Er tid skall komma för facklitteratur. Det är snarare fråga om en genreöverskridande reportagebok, med en mycket stark skönlitterär ådra. Valdés delar med sig av minnen, tankar, iakttagelser. Hon klär på sig olika röster, låter sin pappa, sin morbror och till och med en sierska komma till tals. Trots att boken tidsmässigt fokuserar på de fyra åren i fångenskap, gör Valdés konstant avstickare till barndomen i huvudstaden Montevideo och nuet i Sverige. Sverige har för övrigt varit författarens boplats sedan hon frigavs i slutet av 1970-talet.

Er tid skall komma är en ibland hårresande återgivning av de politiska fångarnas vardag, men samtidigt en positiv och optimistisk berättelse. För i misären finns det också stunder av glädje. En oerhörd solidaritet växer fram bland fångarna som blir vänner, nästan systrar. Mellan fängelsemurarna förs stimulerande diskussioner, i smyg bjuds det på hembränd sprit gjord på apelsinskal, men framförallt råder det en genuin omtanke och medkänsla fångarna emellan.

Er tid skall komma är en underbar bok som engagerar och upprör. En bidragande orsak är Valdés mustiga språk. Boken är en fint broderad väv av härliga och hemska berättelser, ett potpurri av människoöden. Vi träffar Valdés stränga mormor och farmor som båda är professorer, hennes intellektuella mödrar Célicia och Cristina, vi följer med hennes uppfostran hos nunnorna och tar del av hur det känns att själv svika och angiva en vän. Boken är också ett levande och energiskt porträtt av den lilla staten Uruguay och staden Montevideo, som är en smältdeg av nationaliteter, språk, kulturer och religioner.

Slutligen bär boken också på ett starkt budskap. Valdés drar naturligt nog paralleller till händelserna i Chile och Argentina men också till den urspårade Israel-Palestina-konfliken. Hon besöker Gaza och konstaterar att fångenskap och förtryck är lika oavsett i vilken del av världen man befinner sig.

”Generaler, generaler, er tid skall komma, var så säkra, er tid skall komma” skrev Ana Luisa på väggen i sin isoleringscell. Händelserna i Uruguay är tyvärr ett lamslående exempel på hur de skyldiga går obestraffade. Efter tretton år vid makten makade militärjuntan på sig mot ett löfte om amnesti. Ingen bestraffas alltså för brott som begåtts under militärdiktaturen, och ingen tar på sig skulden för hundratals människor som än i dag är spårlöst förvunna. Hittills har USA heller aldrig tagit ett uns ansvar för blodbaden som landets regeringar finansierat i bland annat Sydamerika. Därför är det viktigt att man minns det fruktansvärda och tar vara på lärdomen.”

http://nytid.fi/arkiv/artikelnt-684-8070.html

Och den underbara recension av Fabian Göranson i tecknad form:

  1. Hoppas på fler blogginlägg!

  2. En sak jag ofta funderar på när jag läser denna
    bok, är att människan är ett flockdjur. För det första
    är vi djur, biologiska varelser, detta kommer vi aldrig
    ifrån. Och som sådana är vi flockdjur. Det innebär att
    vi vill alltid göra som alla andra, på samma sätt,
    inte sticka ut från mängden. Det är därför som börsen
    går upp och ner i jämna cykler. Detta är ett
    psykologiskt fenomen. Nu är det ner, och då vill alla
    sälja, och så gär det ännu mer ner. Sedan när det blir
    tillräcklig panik så vänder det plötsligt, eftersom
    några pekar på kejsarens nya kläder och säger SÅ lågt
    kan den ju inte vara värderad. Och då tycker plötsligt
    alla likadant och börsen kommer att siga igen med en
    väldig fart.

    Jag tänker på det när jag läser att dina släktingar
    plötsligt blev dina värsta bödlar, dina dödsfiender i
    fängelset. Jag tror det är i grunden samma
    flockbeteende där. Rätt som det är skall man vara på
    ett visst sätt eller tycka på ett visst sätt.

    Detta flockbeteende är oerhört starkt, det har en
    väldig makt över oss människor. Det är en av grunderna
    i mitt personliga vapenvägrartänk.

    Idag tror jag inte en sådan förändring som den i
    Uruguay i din ungdomstid kan hända igen, och det tror
    jag beror på internet. Det finns alldeles för mycket
    kommunikation med omvärlden för att man skall kunna
    ändra åsikt så snabbt, utan att reflektera över om
    detta verkligen är rätt, eller om det verkligen skall
    vara så. Man har så mycket mer att jämföra med nu.
    (På gott och ont.)

    Hoppas det i alla fall.

  3. Hej Ana

    Det var en fantastiskt resa i mänsklig värme och hoppfullhet som jag fick genom att läsa din bok. Du lyckas verkligen förmedla en kollektiv erfarenhet av förtryck och ändå ge oss öppningarna ut mot den blå himlen. Din skildring av din personliga upplevelse blir en del i att förstå det som är lika för oss människor och som driver oss vidare i en ständig strävan efter meningsfullhet och vilja att skapa förändring.
    Jag tyckte verkligen om det poetiska sättet som du skrivit din bok, att din ton förmedlar så lite av fördömmande utan istället hittar nya dimensioner i de olika fragment som du för samman till en helhet.
    Att väva in erfarenheterna från Palestina blir en ytterligare ett sätt att förstärka att de erfarenheter du förmedlar i högsta grad är levande för det förtryck som pågår i världen just nu. Samtidigt lyckas i boken du hitta balansen till det som ger kraft och hopp.
    Kanske är det genom de starka personskildringar du förmedlar. jag kommer att bära med mig viljan och hoppet om möjligheterna till utveckling, till mänsklig värdighet och meningsfullhet.
    Tack Ana för en starkt läsupplevelse.

    Annika Ottander

  4. Bokens berättelse börjar med statskuppen, du fängslas. Som Gulliver vaknar du upp som ur en tanklös sömn, fjättrad av otaliga små rep. USA har precis förlorat Vietnamkriget och världen är delad mellan två supermakter. Kalla krigets splittringar mellan människor i extrema höger-, och vänsterfalanger, Psykologiskt stod motståndsrörelserna för uppror, för den nationella identiteten och såhär i efterhand den nationella äran. Ana skriver om det symboliska och polemiska motståndet ärligt och utan omsvep. Den kollektiva erfarenheten av förtryck blir till den minsta gemensamma nämnaren. Familj och vänner svetsas samman och föds på nytt. Bokens delar ger en helhetsbild av vittnesmål som berör oss på olika sätt. Språket är retoriskt och anpassat till svenska läsare, och visar en god förståelse av människor. Anas vittnesmål ger oss en djupare reflexion över vår egen tid, och får oss (kanske) att reflektera över Marxisternas grundläggande fråga: I vems intresse? Oavsett vilken politisk åskådning vi har. Boken får mig även att fundera över hur (och varför) vi själva anpassar oss till olika grupperingar. Om styrka och vilja, men även om att tvivla. Om att finna meningsfullhet och glädje i solidaritet , vänskap och empati. Och, hur viktigt det är med sann demokrati och mänskliga rättigheter.

    Annica Elfving

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: