För några år sedan åkte jag och Cecilia Parsberg till Amman, i Jordanien, för att intervjua och fotografera Leila Khaled. Lina Makboul höll på att göra en film om henne och jag hade fått kontakt med Leila via gemensamma vänner.
Hon var nu en kedjerökande kvinna som levde i Amman med maken och tvä söner. Hennes förflutet som ”mujjaedin” var fortfarande en hinder när jag ansökte om visum för att resa in i Europa, men annars levde hon lång borta från kampen och hade inte tillstånd att besöka Västbanken. Hon var född i Haifa men hade levt som barn och som ung i Beirut.
Jag ville fråga henne om den väpnade kampen, om hur hon såg idag på de metoderna som hon och FPLP använde på sjuttiotalet, flygplanskapningar, bomber, attentat mot politiska och militära mål.
Hon var väldigt klart. ”Det är ockupationen som är den ultimata terrorhandling. Vi är berättigade att göra motstånd med alla metoder mot en olaglig ockupation av vårt land. Det är Israel som är den största terroristen i Mellanöstern.”
Filmen som Linda Makboul gjorde om Leila var mycket intressant, ingen devot hyllning men en skarp porträtt av en kvinna som tog sig in i männens territorium.
Jag såg många likheter mellan Leila Khaled och mig själv, vi delade på fängelseerfarenheten, på exil, på längtan. Men jag kände idag att jag tog avstånd till de metoderna som jag hade själv anammat som ung, men i Palestina är tiden frusen 1948, på gott och ont.
Mohammed, från Jenin
I Jenin där Cecilia Parsberg och jag hamnade i april 2002, luktade staden söt som ett bårhus. I det stora hålet som jag kallade Palestinas egen Ground Zero fanns fortfarande outgrävda kvarlevor av människor som hade dött när deras hus rasades samman efter bombningarna. Med hjälp av grävmaskiner och bomber hade centrum av Jenin flyktingförläggningen jämnats med marken. Den israeliska armén hade bestämt sig för att etablera ett exempel där och visa hur lönlöst motståndet var.
I tre intensiva dagar gick vi omkring i lägret och i byarna omkring Jenin, Taybee, Al Katif. Vi träffade frivilliga som åkte omkring och delade bröd och mediciner till de gamla som hade lämnats ensamma när människor hade flytt i tusentals. I det ena huset skrek ett tiotals burfåglarna, ingen hade givit dem vatten på tio dagar.
Mohammed blev min vän och han skrev senare till mig att han ville bli självmordsbombare. Han såg ingen annan utväg, kunde inte leva med en så tung börda av maktlöshet och vrede. Jag svarade till honom och berättade om Julius Fuciks bok, ”Reportage vid galgens fot”, som jag hade läst i fängelset. Någon hade lyckats smuggla in boken och vi slukade den, den var skriven av den tjeckiske motståndsman Julius Fucik, som hade avrättats av nazisterna i början av kriget.
Han hade skrivit till sin fru i cigarettpapper som en vakt hade mutats att ta med sig hem efter att Fucik avrättades.
Så där skrev han: ”När jag dör begrav mig i byn, nära mina föräldrar. Och skriv i min gravsten: ”Här ligger Julius, han levde, kämpade och dog för glädjen. Låt inte sorgen förknippas med honom.”
Bild tagen av Cecilia Parsberg.
Tortyr, blodet, smärtan
Igår diskuterade jag min bok med några kolleger och vänner från den svenska Penklubb,. Författaren Maria Modig leder en studiecirkel som diskuterar och läser om fängslade och förföljda författare, om dödshotade journalister, om censur, om förbjudna böcker.
En av de som deltog i samtalet sade till mig: ”Men Ana, jag vet inte om jag kommer att våga läsa om tortyren, om hur du beskriver smärtan. Det kommer att göra så ont i mig”. Och jag blev väldigt rörd att se hur alla mina vänner som var på plats försökte att förstå tortyren på ett intellektuellt plan, hur de försökte att rationalisera själva essensen av tortyren.
Nyligen kom Mattias Gardell med en bok där han beskriver på ett akademiskt och filosofiskt sätt hur tortyren har normaliserats och blivit en del av ett lagsystem där tortyren får en plats.
Jag är uppväxt som katolik i en kultur som försvarade tortyren som metod för att straffa och för att få information. Den Heliga Inkvisitionen föddes i en tid där den romerska katolska kyrkan kämpade för sin överlevnad, ändamålet helgade medlen.
Dessutom är kyrkan själv född i smärtan och blodutgjutelsen, Kristus Passionen är en orgie av blod, smärta och rensning, pånyttfödelse genom blodoffer. Mina barndomsberättelser var martyrernas levnadsskildringar, hur de dödades och torterades på det grymmaste sätt, Lucia som stack sina ögon, Martial som blev dödad av sina elever, blodet har varit en glänsande flod som har tvättat bort skulden och smutsen, blodet renar och ger liv.
Prästen som gav mig bikten i en kyrka som hörde till Opus Dei i Madrid trodde också på detta, att de tortyr som jag och mina kamraters utsattes för, skulle rena oss.
Döden och flickan
Lyssnade nyss på en intervju med den argentinsk-chilensk dramatikern Ariel Dorfman. I september tonsatte Jonas Forssell Dorfmans pjäs ”Döden och flickan”. Pjäsen har spelats in som film av Roman Polansky, med Sigourney Weaver i huvudrollen, i Broadway är det Glenn Close som har spelat Paulina. Varje gång som jag ser ”Döden och Flickan” tänker på Liliana Cavanis magnifika ”Nattportieren”, som skildrar en liknande företeelse.
I båda handlar det om en kvinna som har varit utsatt för tortyr och förnedring och plötsligt återser sin plågoande många år senare. I Cavanis fall är det också en historia om perversioner, sadism, sex och passion som målas fram, i Dorfmans är det bara en anonym bödel som kommer ut ur sitt gömställe och träder ut ur Paulinas, flickan, förflutna.
Men pjäsen handlar om försoning också, om det omöjliga att leva i hatet, i det omöjliga som krävs av både torteraren och den torterade, att mötas i ett neutralt landskap och bygga på nytt ett förtroende som någon gång, mellan skriket och smärtan, gick för alltid förlorat.
Er Tid Skall Komma 
Att tortyren har normaliserats är föga förvånande då FN redan 1975 tillät tortyr som ingår i ”lagliga straffpåföljder”. Regeringar och makthavare brukar alltid kunna tänja på lagar och regler, göra egna tolkningar och lösningar. Allt inom en manipulativ retorik som tillslut kan få den mest inbitna paragrafryttaren att retirera.
Iochmed att förtryck är en sådan framgångsrik form av krigsföring så måste väl ändå tortyren ha sin självklara plats, bland de numera välutbildade ledarna, inom psykologisk krigsföring. SOm Sartre beskriver; ”Hennes raseri måste krossa henne för alltid och befria henne från sig själv”.
Det som citeras ovan av Sartre: ”Hennes raseri måste krossa henne för alltid och befria henne från sig själv”, den idéen finns även beskriven i din bok; minns särskilt avsnittet där du samtalar med den katolska prästen.
Intressant här är även det om människans inneboende natur, och då även om ondska. Har du läst Per Lagerkvists Dvärgen? Dvärgen karaktäriserar ondskan, och är en enhällig undersåte till sin furste; även när han fängslas har Dvärgen all sin tilltro kvar för fursten; i sitt sinne och även då kroppsligt kommer Dvärgen inte att helt lämnas åt sitt öde ensam..
Ur Amnestys sida: ”Professor Stanley Milgram har i en serie experiment studerat hur människor lyder den som tilldelats auktoriteten som ledare. /…/ Milgram menar att det inte behövs onda människor för att onda system ska fungera. Du behöver inte vara sadist för att kunna tortera, men du måste kunna lyda order.”
Vidare, längre ned på samma sida:
”Om de var medvetna om att de gjorde något kriminellt så visste de också att deras överordnade skulle skydda dem ifall staten mot all förmodan försökte åtala dem. För en torterare är det mycket viktigt att veta att han inte har något personligt ansvar. ”
Den slutsats jag drar av ovanstående resonemang är om den psykologiska mekanismen ansvarsfrihet. Det kan inte heller nog betonas att även grupptrycket har relevans i sammanhanget. Ett ex. kan vara det psykologiska experiment (som jag inte minns namnet på) där vanliga människor slumpmässigt delades in i rollen som fångvaktare resp. fångar. Grupperingarna och de olika individerna intog sina roller, ”vakterna” t.ex. köpte in solglasögon med spegelglas, och bestraffade fångar när dessa inte gjorde som de blev tillsagda. ”Fångarna” i sin tur gjorde revolt pga detta… en psykologisk spiral var igång, trots att detta enbart var en fiktiv iscensättning..
ps the stanford prison experiment http://www.prisonexp.org/
Döden och flickan.
Roman Polanskis Döden och Flickan är oerhört gripande film (en annan av mina Polanski favoriter är Bitter moon); som jag minns den filmen visar Flickan starka drag av, från den psykologiska begreppsvärlden, PTSD (posttraumatiskt stressyndrom).
Några kriterier är hypervigilans (vara på sin vakt, i spänd uppmärksamhet) och förstärkta ‘startle response’ , skrämselreaktioner.
Här omöjliggörs även den psykologiska beredskapen till att agera förnuftigt och klokt (när väl den irrationella situationen, som mötet med sin baneman, uppstår).
Citerar dig ”/…/ i det omöjliga som krävs av både torteraren och den torterade, att mötas i ett neutralt landskap /…/”
Om vi inte kan försonas efter ett så starkt gemensamt emotionellt förflutet så återstår kanske bara ett val (det vi känner igen), det mellan offer och bödel – mellan icke-vara och vara – men i ny skepnad och uttryck..
Apropå tortyr så kommer jag att tänka på människovärde, eller bristande människovärde. För femton år sedan läste jag La controverse de Valladolid av Jean-Claude Carrière. Den boken har satt djupa spår i mig. Kontroversen, som delvis bygger på verkliga händelser i Valladolid ca 1515, handlade om huruvida amerikas indianer kan betraktas som människor inte. Kyrkan hävdade att alla människor känner till Gud och eftersom indianerna inte kände till Gud och hade svårt att förstå den heliga treenigheten och den obefläckade avelsen så var de inte människor utan djur. Därmed kunde erövrarna från Europa slakta indianer utan något som helst dåligt samvete. Snacka om att ändamålen helger medlen. Som att de behövde hitta ett intellektuellt försvar för bestialiska handlingar. Det går säkert att finna en parallell till tortyr i detta. Också här diskuterar Carrière i förlängningen frågan om ansvarsfrihet… mördarna behövde inte känna skuld eftersom de dödade djur…