Från Guantanamo till Uruguay
Sex arabiska män som har suttit i fängelse i Guantanamo i tolv år har fått asyl i Uruguay. De är anklagade för olika brott, de misstänks ha haft kontakter med Al Qaida och vetat i förväg om attentatet den 9/11, de tros ha förfalskat legitimationer för att hjälpa folk på flykt och för att ha varit inblandade i antiamerikanska aktiviteter i både Irak, Afganistan, Palestina och Syrien.
Men det har aldrig funnit några bevis mot dem och det är därför de har suttit alla dessa år utan rättegång. Deras amerikanska advokater har lyckats efter alla dessa år att få dem fria mot villkor att de bosatte sig så långt från USA som möjligt och utanför deras egna födelseländer.
Hungerstrejken som vapen
Abu Wael Dihab, som föredrar att kallas Jihad Ahmad Diyab, bröt den mediala tystnaden som finns omkring de sex fångarna från Guantanamo som Uruguay har tagit emot och reste från Montevideo, där han fick asyl, till Buenos Aires, Argentina, för att avslöja inför pressen de tortyr och förnedringarna som han fick genomgå under hans 12-åriga fängelsestraff i Guantanamo.
Hans mor, som bor i Libanon, är född i Argentina och han ville söka argentinskt medborgarskap. Han stödjer sig med kryckor men vägrar att sitta i en rullstol, han har hungerstrejkat vid flera tillfälle och hans muskler behöver förstärkas.
“Den typ av maten som vi fick var inte bra för våra kroppar. Jag mådde illa av den typ av maten, min kropp vägrade att få in den, jag spydde hela tiden.”
Dihab är besviken och bitter, osäker om framtiden och kritisk mot det sättet som har har mottagits i Uruguay. “Vi vet inte om vi är flyktingar eller fångar, jag har bett att min familj, som är på en flyktingläger i Turkiet, ska komma hit. Alla lovar att det ska ske men ingenting hander. ”
Det var inte den bästa tidpunkten som han valde att resa, Argentina är just nu ett land i djupt kris efter döden av den åklagaren Nisman, vars död är fortfarande oklar. Nismans enda uppdrag var att granska attentatet mot ett judiskt kulturcentrum i Buenos Aires, AMIA, den 18 juli 1994, som resulterade i 85 döda och massiv förstörelse.
Både Iran och Syria har anklagats för att vara bakom attentatet, ett av de blodigaste utanför Mellan Östern.
De argentinska myndigheterna bad Dihab att avlägsna sig från landet och han återvände till Montevideo.
Inget gemenskap
Dessa fångar från Guantanamo är mycket olika sinsemellan, de kände knappt varandra från fängelset, de levde i sträng isolering och hade nästan inga gemensamma raster.
En av dem är från Tunisien, Abdul Bin Mohammed Abis Ourgy, han är kock, talar med oss felfri italienska, han har lätt för att skratta och frågar mig om jag har någon väninna som vill gifta sig. Han vill stanna i Uruguay och försörja sig på att laga mat, nästa vecka ska vi ordna ett möte med några armenier som bor här och som eventuellt vill ge honom jobb på en restaurang.
Mohammed Tahnatan, är palestinier, född i Ramallah och anklagas att för att vara en radikal medlem av Hamas. Han har en farbror som anses vara en av nyckelpersoner i Hamas i Gaza. Han säger till mig “Hamas är den regeringen som palestinierna valde när de tröttnade på Abbas och Al Fatahs korruption, varför skulle vara fel att ingå i Hamas?” Han är svarvare och vill gärna jobba på en fabrik men först vill han åka till Turkiet eller till Jordanien för att träffa hans familj, de har inte sets på tretton år. Nu vill han lära sig spanska.
Syrierna
Syrierna Ahmed Adnan Ahjam, Ali Hussain Shaabaan, Omar Mahmoud Faraj bemöter oss med varma leende, den arabiska som jag har lärt mig i Palestina och bilderna från mina resor till Mellanöstern ger mig ett slags legitimitet. De är misstänksamma mot vanliga journalister, vill bara träffa folk som de känner sig trygga med.
De hävdar att de oskyldiga till alla anklagelser som USA har anklagat dem för. “Vi var en del av strategin som USA använde för att legitimera kampen mot den muslimska världen i Irak, Lybien, Afganistan och Pakistan. Se själv vad de har åstadkommit. Bara elände. Ingenting har förbättrats för folket.”
Vi själva som flyktingar
Vi berättar för dem om vår egen ankomst till Sverige, min vän fotografen Oscar Bonilla, har också bott länge i Sverige. Vi berättar om våra svårigheterna med språket, hur lång tid det tog för oss att känna oss trygga och välkomna. Vi ber dem om att ha tålamod.
Vi har tagit med oss en påse baklava, arabiska sötsaker och vår belöning blir stor när de ser dem, de ler och kramar oss. En stund senare är sötsakerna slut och de frågar om det är svårt att hitta dem. Tyvärr saknar Uruguay bagerier som bakar dem ch vi hittade dem, dyra och exklusiva, hos en armenier född i Istambul som lärde sig att baka dem av hans mormor.
De berättar att de saknar maten som de åt när de bodde hemma, hummus, falafel, tabuleh, de är inte vana att ha så mycket kött som vi har här. Vi ringer runt till vänner och bekanta och folk kommer in med nygjord hummus, nybakat pitabröd och baba ganoush, en rätt som man gör med äggplantor. Vi vill få dem att känna sig välkomna här.
Guantanamo fångarna har anpassat sig ganska hyggligt till det nya livet här och ska lära sig spanska.
Världens fattigaste president
Presidenten Mujica, som ansågs vara världens fattigaste president och som donerade den största delen av hans lön till sociala project och bor i en fallfärdig gård mötte dem på en kort stund häromdagen. Han hade inte velat möta dem med journalister eller nyfikna, han ville ge dem rätt till ett privat liv. Han ber dem om att starta på nytt, att arbeta och bilda familjer här. “Uruguay är stor och vi har en så liten befolkning. Vi behöver folk här, arbetssamma och duktiga, som kan bygga sitt eget öde.”
USA har varit tystlåten kring detaljerna om varför de hamnade i Guantanamo, alla anses ha haft någon samröre med Al Qaida, men ingenting är konkret. De visar för mig ett dokument som säger de har alla varit inblandade i antiamerikanska terror handlingar. Rätt cyniskt tänker jag att detta kan gälla halva världen…
LO
De bor tillsammans i ett hus som de har fått låna från den uruguayska LO och grannarna har vant sig att se dem ute på balkongen, de är bevakade av säkerhetspoliser som ser till att de går i affärer, köper kläder och hygienartiklar. Den mäktiga judiska lobbyn har yttrat sin oro, de är rädda att fångarnas påstådda förbindelser med Hamas och Al Qaida kan resultera i attentat mot judiska företag och synagoger i Uruguay.
Uruguay är än så länge skonad från islamofobi men ingen är säker på hur länge, resan för de nya flyktingarna från Syria som skulle ha kommit från Libanon i mars är inställd, några av de som har kommit vill åka till Europa där de kan bo bland fränderna.
Den stora palestinska kolonin i Chuj, på gränsen mellan Brasilien och Uruguay, är besviken. De ville visa solidaritet till de nyanlända, både jobb- och bostadserbjudande har förmedlats till de ansvariga för flyktingmottagningen. Men de ansvariga tjänstemän är försiktiga vill inte se en arabisktalande guetto i en så känslig gräns.
Från Guantanamo till Montevideo, resan hit
Resan från Kuba hit var en mardröm, de reste klädda i fängelset orange overoller fastkedjade till väggarna på ett stort amerikanskt flygplan.
Elva timmar senare landade de i Carrasco flygplats i Montevideo och fick ta av kedjor och lås, de var fria efter dessa år i ett högsäkerhetsfängelse där de har suttit nästan tolv år utan rättegång.
Jag frågar Ignacio Martinez och Fernando Pereira som arbetar på PIT-CNT, LO:s uruguaysk motsvarighet, hur det har varit för dem, fackföreningsaktivister, att umgås med fångarna och att ansvara för deras integration till samhället.
“Det har varit svårt, för det första, vi har ingen utbildning, ingen av oss talar arabiska, ingen av oss känner till deras seder och kultur. Det var presidenten Mujica själv som ringde och sade att han ville inte att de skulle hamna i någon byråkratisk djungel. Att han visste att vi var handlingsmänniskor och att vi skulle ge dem allt praktisk hjälp de behöver. Vi har anställt en tolk och en lärare som undervisar dem i spanska, vi har givit dem telefoner att prata med sina familjer med och en dator till var och en. Men våra medel är små, vi kan inte bekosta detta länge.
De bor i ett stort hus där de har var sitt rum. Men de är ledsna och uppgivna, de ska få träffa psykologer och läkare som kan se hur illa tilltygade de är.”
Ignacio, som är kulturens ansvarig på PIT-CNT, säger “problemet är att vi är ett väldigt sekulärt land här, de är djupt religiösa, ber flera gånger om dagen, lever i celibat tills de gifter sig, dricker inte alkohol, vi försöker att lära dem våra seder här, de gick till stranden med långa byxor, de är inte vana att gå omkring mellan människor med lite kläder, det är stöttande för dem. Vi har haft kulturkrockar, rätt normal, tycker jag. De här killarna är väldigt strikta, de röker inte, de dricker inte alkohol, de vill gifta sig, innan äktenskapet är det förbjudet för dem att ha sex, till exempel. Så klart det var likadant för oss katoliker men det var för femtio år sedan.”
Arbetet, drömmar
Och vad ska de arbeta med? Fernando berättar att Abdul håller på att ta professionellt körkort för att kunna arbeta med bilar och lastbilar. Jihad är slaktare, men det finns inte i Montevideo någon halal slakt och han kan inte arbeta om inte djuren är slaktade med de rätta ritualerna.
De vill låna cyklar att roa sig med, de längtar till havet, till landet, är trötta på att sitta inlåsta. De vill gifta sig och skaffa sig barn. De ser på avund på barnfamiljerna som går omkring.
Ahmed har lärt sig att baka från systrarna via You Tube och vill försörja sig med detta.
Mohammed från Palestina säger att han längtar till Palestina och hans ögon lyser. Alla här längtar hem. Problemet är vart ligger hemmet idag?
Ana Valdés
Er Tid Skall Komma 