Svenska för invandrare

Min första skoldag i svenska var inte lyckad, jag kände mig blyg, jag hade varit en bra elev hemma I Uruguay, nu var jag nästan analfabet och det kändes märkligt. Jag kom ihåg mig själv som sexåring, klängande från morfars hand, ville inte släppa honom, klosterskolan skrämde mig och nunnorna var främmande och udda, med sina svarta långa kjolar. Men nu var jag tjugofem år och hade ingen morfar att stödja mig mot. 

   Det var två lärare, Eva och Karin. De var unga och entusiastiska, varför hade vi hamnat i Sverige, varför hade vi valt ett land som var så långt borta från våra egna länder, ville vi inte åka tillbaka när det blev lugnare?, De var nyfikna på oss och frågade mycket om våra tidigare liv. Vilka skolor hade vi gått, kunde vi engelska, tyska?

   Klassrummet var litet, knappt ett stort runt bord och femton eller sexton stolar. Lärarna hade inget skrivbord, de stod det mesta av tiden eller gick omkring och kontrollerade skrivningar och övningar.

   Vår klass såg ut som FN:s generell församling, palestinier från Västbanken, latinamerikaner och iranier som flydde från shahens förtryck och som drömde om friheten när ayatollan Komeini skulle tillbaka från landsflykt. Det fanns kurder och finländare som skulle lära sig svenska för att arbeta på fabriker eller i skogen. Jag förstod aldrig vad de behövde för språk för att arbeta bland träd och blad men det behövdes kanske för att förstå vilka träd skulle fällas och vilka skulle bestå.

   Det fanns sydafrikaner som hade rymt från apartheid, polacker, tjecker och ungrare som hade rymt från Sovjet och några kubaner som såg på oss alla andra med förakt.

   Vi som hade suttit i fängelse i Sydamerika hade drömt om rättvisare samhällen och såg på Kuba och på Sovjet som arbetarnas paradis. Vi hörde deras berättelser med misstänksamhet, de var säkert CIA agenter, betalda för att göra oss besvikna. Det fanns också romer, vi kallade de för zigenare och de skrattade, de kom från en mycket gammal kultur och tyckte att vårt sätt att se på dem var mer ett tecken på vår egen okunnighet än på vår kulturs överlägsenhet.

   I början förstod vi inte så mycket av vad de andra sade, det var svenskan som blev vår lingua franca, det var svenskan som blev en bro mellan oss som kom från olika delar av världen och som var skeppsbrutna ur världens alla förlorade revolutioner.

För mig blev svenskan ett fönster ut i världen, jag ville läsa tidningar, läsa poesi, förstå vad folk pratade om när jag åkte tunnelbana eller stod i kassakö på Konsum eller ICA. 

Lärarna hade en svår uppgift, vi kom från olika delar av världen och talade olika språk, några av oss var unga studenter, andra var äldre farbröder som hade skickats i exil och vägrade att tala andra språk, de hade psykologiska barriärer som gjorde att de kände sig illa till mods sittande igen i en skolbänk.

Andra elever var ännu yngre, tonåringar från Sydafrika och Västbanken som hade levt sina unga liv i fängelset eller i slagsfält med ett gevär i handen. De hade aldrig gått i skolan och kunde inte ens skriva på sitt eget språk. Romerna var ännu svårare, deras språk hade inget alfabet, de saknade skrivspråk och deras sagor och historier förmedlades via muntlig tradition och via sånger.

Vi lärde oss först det administrativa språket, försäkringskassa, skatteverket, migrationsdomstolen, bostadsförmedling, hur sjukanmäler sig, när får man ett läkarintyg? 

Jag var rastlös, när skulle vi läsa författare, gå till ett bibliotek och bläddra bland okända namn och hitta en själsfrände?

 

 

Lärarna förstod min otålighet och gav mig en bok av Karin Boye. Med lexicon i handen började jag att läsa och Javisst gör det ont blev för mig ingången in i svenskan. Karin Boyes dikter och Stig Dagermans berättelse “Att döda ett barn” gav till mig den känsla av tillhörighet som jag behövde. Jag var också en ung poet och hade publicerat mina första dikter när jag var sjutton år, det var poesin som blev mitt språk och många år senare, när jag träffade mina lärare i svenska, tackade jag av hela mitt hjärta att de hade sett mig, mitt i detta hav av nyanlända som de hade fått som elever hade de hittat tid för att få mig att känna att svenskan kunde också bli mitt språk, nyckel till den nya världen som livet hade givit mig som gåva eller som ersättning för allt det gamla som jag hade förlorat, min familj, mitt födelseland, mitt hemspråk.

Gunnar Ekelöfs ”Non Serviam” blev mitt motto:

”Jag är en främling i detta land

men detta land är ingen

främling i mig!

Jag är inte hemma i detta

land

men detta land beter sig som

hemma i mig!”

 

Hela klassen var hembjuden till Karin, hon var skild och hade två tonårsbarn, de bodde i ett gammalt hus i Neglinge, nära Saltsjöbaden, vi fick åka det fina blåa tåget som startade i Slussen och tyckte om landskapet, havet och berg,

Hemma hos Karin såg jag nästan alla böcker som jag hade också haft i huset i Montevideo. Det var Paulo Freires “De förtrycktas pedagogi”, Dostovievskis “Brott och Straff”, Simone de Beuvoirs “Det andra könet”, Gabriel García Márquez “Hundra år av ensamhet”. Böckerna var en trygghet, om vi delade samma smak och samma nyfikenhet var vi hemma hos en vän.

Några månader efter att min kurs i svenskan tog slut fick jag ett beredskapsarbete i en skola ute i Nacka. Barnen som gick i femte klassen lärde mig mycket och för dem var det viktigt att känna att de kunde också ge mig något, jag blev en lite äldre tafatt kompis som ibland inte hittade det rätta ordet.

Hos slaktaren fick jag honom att skratta när jag beställde ett kilo mellanbög, han skrattade högt, gav mig den begärda mellanbogen och förklarade vad jag hade egentligen sagt. Jag rodnade, jag bemästrade inte än prickorna på de nya bokstäverna som bara svenskan har.

Mina lärare i svenskan har en särskild plats i mitt hjärta, utan deras generositet och  glädje hade jag förblivit stum alla dessa år som jag bodde i Sverige.

Ana Valdés, författare

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s