Angela Davis kommer in till Arbetarnas centrala hus i Montevideo och hälsas med rungande applåder, hon bugar ödmuk, sätter sig fram omringad av två unga svarta tjejer och en man som arbetar för ett
Hon är i Montevideo bjuden av en grupp kollektiv som består av mest svarta unga tjejer, en grupp som försöker bryta sig loss från konservativa föräldrar och bekämpa osynliggörandet.
Uruguay har en liten befolkning på tre miljoner invånare och tio procent av dem är svarta eller mulatter. Men ingen av dem erhåller någon offentlig politisk post, trots 12 år av vänster styre, ingen har valts in i Riksdagen. Förutom en enda riksdagsledamot, Edgardo Ortuno, som är numera ledaren för Afro kulturens hus.
Angela Davis säger till mig i en privat stund ”Jag är förvånad, jag möter här så mycket begåvade tjejer men att det är så få svarta politiker och så få svarta politiska kadrer. Varför?”
”Vi lever i ett kulturellt apartheid. Utbildningen är gratis, alla i landet har en garanterat plats på universitetet men om man bor i periferin i usla bostäder utan rinnande vatten och el är det svårt att prestera i studierna, säger Tania Ramirez, en av de svarta aktivisterna.
Det är detta som Angela Davis besök vill bidra att förändra. hon jämför detta med hennes egen barndom.
Hon vill göra de svarta i Uruguay synliga. Hon vet att majoritetet av dem lever i utkanten av samhället, diskrminerade och marginaliserade. Hon har varit på Solis teater vår motsvarighet till Dramaten, scenen för vårt Teater Nationell Ensemble. Nu är det fullt med svarta kvinnokollektiv som kommer inifrån landet, från landsbygden.
Många har hyrt bussar och lastbilar för att komma, några bor åtta timmar från huvudstaden, i gränsen mot Brasilien.
Angela Davis berättar för mig ”Jag ser inte mig xom någon särskild person, jag kom in i kampen via filosofin via det livet som jag levde. Jag kämpade mot apartheid i Sydafrika och för att förändra fängelsesystemet i USA. Vi bor i en demokrati som är helt fel från början, en demokrati som inte tar hänsyn till klass, genus och ras är ingen riktig demokrati. Vi väljer in politiker från medelklassen vi har inga arbetare eller bönder i vår riksdag. Visst vi har stora bönder som äger tusentals hektar mark vi har industrimagnater eller fastighetsägare som Trump men vi har inga politiker som kommer från gräsrötterna.
Jag är en livslång kommunist, gick med i partiet på sextiotalet och tror fortfarande på rättvisa och på arbetarmakt, självklart är inte min kommunism idag samma som det var på sextiotalet. Vi har gjort misstag, Sovjet gjorde misstag, Kuba gjorde misstag. Men ni i Uruguay fann en väg. Jag försvarade Tupamaros på sjuttiotalet när jag blev fri 1972 hamnade de flesta tupamaros ledare i fängelset och dödades och torterades. Elva män och nio kvinnor blev gisslan och behandlades omänskligt under 13 år.
Vi som hade trott på Tupamaros som en revolutionär rörelse blev glada och förvånade när tupamaros ledarna blev fria och förvandlades till ett politiskt parti och fick så småningom makten i en koalition med andra vänstergrupper.”
Davis fick ett doktorat Honoris Causa från Uruguays Universitet. Och det var första gången i Universitets historia som ceremonin ägde rum utanför Universitetet, på självaste gatan. Och tusentals studenter hörde henne och de vita rektorerna lova underlätta för svarta studenter att gå på Universitet och utbilda sig. Det var nyckeln till hennes föreläsning, ”Jag hade en mamma som var lärare, hon berättade om alla slavar som studerade på nätterna för att lära sig läsa och skriva. Deras ägare ville inte det, de visste att utbildningen var nyckeln till deras frigörelse.
Under Angela Davis besök fanns det bara en enda flagga, den palestinska. Och hon ger en stor del av sin inkomst till palestinska gräsrotsorganisationer. Hon säger till mig: ”Jag var i Hebron på Västbanken och såg en apartheid och en segregation som inte ens jag som är uppväxt i USA:s djupa Söder kände igen. Så mycket förnedringen som palestiniernas utsätts för. Man måste stödja BDS ockupationen måste upphöra”.
Det är skönt att höra en överlevande från sjuttiotalet som är så trogen sina rötter och som är fortfarande konsekvent. Vi pratar om Noam Chomsky, som är också en övertygad aktivist och som trots sina åttio någonting envisas med att vara en frän kritiker av Israel och USA.
Angela har föreläst ofta med Noam, de bjuds ofta tillsammans. Angela säger till mig, ”vi är nödvändiga, vi gamla aktivister. Det är vi som måste lämnare vidare till de unga.”
Ana Valdes
Er Tid Skall Komma 