Meryl Streep spelar i filmen Suffragette en av de mest färgstarka suffragetterna, brittiska Emmeline Pankhurst. Det var Emmeline och hennes döttrar Sylvia och Christabel som grundade en förening för att arbeta för kvinnlig rösträtt. I filmen visas hur kvinnorna både i Storbrittanien, Tyskland och USA, använde olika metoder för att hävda deras rätt att rösta.
I Österrike var det aristokraten Bertha von Suttner som fick Freds Nobelpris 1905 som kämpade för freden och för kvinnornas rätt att rösta. Kvinnorna som pacifister och antimilitarister är fortfarande ett levande koncept och både Greenhams Commun och Women in Black i Israel och Serbien visar möjligheterna.
Ett av deras verktyg var kokböckerna. 1886 kom ”The woman suffrage cookbook”, som bestod av recept av både anonyma hemmafruar och av framstående akademiker, kvinnor som kallades för ”undantagkvinnor”, kvinnor som hade utmanat samhällets konventioner och skapat sig ett utrymme inom utbildning eller medicin. Författaren Louisa May Alcott, vars bok ”Unga kvinnor” hade blivit en förespråkare för tidig feminism, bidrog med recept och tips, någon deltog med ett recept för en soppa gjord på sköldpadda, andra banade vägen för snabbmat med recept på köttfärslimpa och baconpaj.
USA var ett land av pionjärer och jägare som såg köttet och köttätande som något naturligt, de såg de stora bisonflockar som fiender som måste erövras. Det var likadant här i Rio de la Plata där de stora djur kunde gå omkring och reproducera sig utan naturliga fiender.
Användningen av kokböckerna i kampen var medveten, kvinnorna som kämpade för kvinnlig rösträtt var ofta anklagade för att vara manshatande ragattor som inte visste hur man skötte ett hem eller hur man lagar mat och tar hand om barn.
De ville visa att de var full kapabla att både sköta ett hem, ha familj och rösta och vara med och bestämma statens och samhällets sättet att styra sig själva.
Streep är inte främmande för kökets hemliga rum, hon spelade Julia Child i filmen Julie and Julia, en film som visar två parallella liv, Julia Childs långa kamp för att etablera sig i en manlig dominerad värld och Julie, en entusiastisk matbloggare som använde de nya sociala nätverk för att bli författare och fortsätta i Child’s fotspår.
Antropologen Jack Goody utforskade förhållandena mellan kök, ätande och klass, hur de olika sociala klasserna avgjorde vilken man man åt och hur man åt det, hur hade den Industriella Revolutionen tagit över ansvaret över maten från kvinnornas sfär, hemmet, till fabrikernas kafeterier och matsalar. Den enskildes matvanor hade nu blivit det kollektiva ätandets villkor, på stående fot, i en timmes paus, med uppvärmd mat som man tog hemifrån. Han måtte upp hur mycket kött konsumerades i fabrikerna, på samma sätt som den latinamerikanska corned beff blev slavarnas mat i den amerikanska Södern, använde man de billigaste köttdelarna för att serveras i storkök.
Historikern och professor i genus Ivonne Hirdman analyserade hur mycket kött och vilket kött åt man i Stockholm under 1800-talet. Med hjälp av hushållsbeställningar och inköpslappar hon vävde upp ett intrikat väv av klass och genus som färgade det svenska samhällets och borgerlighetens sätt att använda maten som klassskiljare, från leverpastej gjord på rester till söndagssteken.
Feminismen behöver ta kontrollen över kastruller och kokböckerna, de känns fortfarande ett främmande territorium. Och köttet och köttätandet borde snart ligga på museer.
Ana Valdés
Er Tid Skall Komma 