Apan i Stanley Kubricks ”2001, Space Odyssey” lyfter ett ben för att hugga mot en annan apa och kriget iscensätts i vår värld, det får ett bildspråk, en kontext, ett sammanhang.
Fredspristagaren Obama Barak, som kommer att gå till historien som presidenten av ett land i permanent krigstillstånd, argumenterade stark i sin diskurs i Oslo om krigets nödvändighet, om kriget som en kulturell företeelse, som civilisationens yttersta verktyg.
Och presidenten Trump ser kriget som en nödvändighet för att hålla den amerikanska ekonomin igång. Vi är långt från presidenten Eisenhowers tid men han sade mycket klart ”vi är i händerna på den industriella militära etablissemangen, det civila samhället är gisslan av de”.
Han visste väl det, som general och senare president, var han bekant med hur täta förbindelser finns mellan industrin och det millitära.
Jag vet inte vilket kön hade Kubricks apa, om det var en hanne eller en hona. Det finska språket har ett förträffligt sätt att bortdefiniera kön, med sina könsneutrala pronomen, som hän och he. Det är annars männen som kallas alltid för krigets herrar, eller ”warlord”, ett ord som används idag för att klassificera beväpnade banditer i Afrika och Afghanistan.
Kvinnan i den mänskliga arten är svagare än hannen fysisk och kan producera åkomma, barn, dvs, biologin har givit till honan en mycket könsspecifik roll. I de primitiva samhällen där människan var jägare och samlaren fick mannen jaga och kvinnan samla och bevara.
I kriget var kvinnorna och barn ett lätt byte, Bibeln är fylld av grymma berättelser där Israels mäktige gud, Yahve, beordrade hans bekännare att döda och plundra och att slakta kvinnor och barn, släktens bärare. Socialantropologer som Claude Levi Strauss utforskade gamla myter och mötte indianer i Kanada och Brasilien, det lär ha funnits matriarkaliska kulturer där kvinnorna styrde och där odlingar och språket blomstrade.
Men vi vet för lite om dessa kulturer, det enda som vi har kvar är männens beskrivningar av slag och erövringar, av imperier byggda av slavar och av krigsfångar.
Mesopotamien, Persien, Grekland, Egypt, Judea, Rom, Spanien, Portugal, England, Tyskland, Frankrike, historien verkar vara ett oändligt krig med lite fred emellan. De kvinnorna som deltog i kriget slog som män, Amazonerna fruktades av alla, de fick männens attribut och var lika hänsynslösa som deras fiender.
Joanne d’Arc får bära en manlig rustning för att accepteras av armén och hon bränns på bålet för att hon har gjort det mest tabubelagda, hon har blivit en man, hon har gömt sin kön bakom en mans beklädnad.
Transkönade och travestier straffades med döden i de flesta samhälle, det var bara i Karnevalen där man och kvinnan tilläts byta kläder med varandra. Krigarklassen försvarade svartsjuk sina privilegier och alla överträdelser dömdes som djävulens verk.
Många av de kvinnor som dödades som häxor i Medeltiden hade ertappats med manliga kläder, ett klart tecken om deras samröre med Satan.
Det var bara nunnor som undantogs, bakom klostrets trygga murar kunde kvinnorna skapa världar där krig och erövringar bannlystes. Starka abbedissor som Hildegard von Bingen stod för säkerhet och kontinuitet i en värld där gränser och lojalitet ändrade skepnad så ofta.
Under Renässansen blev kvinnorna onåbara madonnor, som skulle dyrkas och besjungas. Dante Alighieris Commedia gör Beatrice till ett helgon, hon och jungfru Maria styr himlen och den manliga och krigiske Yahve har efterträtts i den gudomliga tronen av sonen, en kärleksfullare figur, en androgyn varelse som är både man och kvinna, människa och gud.
Modernitet och den industriella revolutionen behöver starka och självständiga kvinnor, de ska arbeta vid sidan av sina män, de kallades till fabrikerna och när män drog ut till kriget det var kvinnorna som stod på hemmets barrikader. Den socialistiska revolutionen i Ryssland befriade kvinnorna från kvinnorollens traditionella sfär, barnhemmet och staten som uppfostrare skulle ersätta familjen. Alexandra Kollontaj, Fredrika Bremer, Ellen Key, Bertha von Suttner, freden är den nya kvinnans diskurs.
Det är bara i freden som Moderniteten kan byggas ut. Men Moderniteten är paradoxens tidsålder och det är bara krig och vapentillverkning som får industrin att blomstra.
Den svenska författaren Birgitta Stenberg skildrade hur det svenska samhället har burits upp av en stark krigsindustri. I boken ”Arabesk” skildras en vapenhandlare på ett obarmhärtigt och briljant sätt, det är han som står för plundring och nederlaget, det nordiska folkhemmet misslyckas som ett havererat experiment.
Idag står vapenhandel för en stor del av världens ekonomi, trots att kriget i Yemen har fördömts av FN säljer Frankrike Italien och Sverige vapen som används i kriget i Yemen. EU:s politisk chef, italienskan Federica Mogherini, har uttalat sig skarp om kriget hon har inte kunnat påverka de europeiska vapenhandlares affären både med Saudi Arabien och Israel.
Ana Valdes
Er Tid Skall Komma 