Det är nu ett år sedan den engelska fredsaktivist och forskaren Cynthia Cockburn dog.
Förra året fick jag ett mail från Cynthia Cockburn. Jag hade lovat att skriva något om Women in Blacks website, som jag hade skapat och skött under några år. I websiten radade vi upp de många gruppers vakor från Armenien genom Israel till Argentina, Uruguay och India.
Cynthia skrev att det skulle vara hennes sista bok, med 85 år kände hon inte att att hon orkade med flera böcker. På hennes websida finns en förteckning av tjugotals böcker och broschyrer.
Cynthia några månader senare och boken blev inte färdig. Med henne försvinner en ur den sista generation av kvinnliga aktivister som såg kriget som ett brott mot mänskligheten. En av hennes förebilder var Berta von Suttner, som fick Nobelpriset i Fred 1905, som belöning för hennes arbete mot krig och upprustning. Cynthia Cockburns engagemang i feminism och aktivist började tidigt,
1981 var hon en av de som grundade gruppen Women Against War in the Gulf, som sedan utvecklades till en grupp som bevakade kriget i ex-Yugoslavia.
1993 bytte de namn till Women in Black och blev den engelska delen av den internationella fredsgruppen som hade startats i Israel 1988 av palestinska och judiska kvinnor.
Cynthia Cockburn var aktiv i Greenhamn Common, rörelsen som bekämpade Englands utveckkling av kärnvapen. Tillsammans med Rebecka Johnson, en av aktivisterna som fick Nobelpriset i fred tillsammans med Ican, reste de runt i England för att få människor att skriva under protestbrev mot de engelska Tridents.
Hennes teser i feministisk freds- och konfliktforskning har påverkat både politiker och beslutsfattare, hennes böcker används som textböcker i olika universitet världen runt.
Hon var själv knuten till Warwicks University och City University i London. Men hon såg sig främst som en aktivist och inte som en akademiker, hon reste runt i krigsområden och skrev om de överlevandes villkor, om deras historier och drömmar.
Hon anordnade i Sarajevo en konferens där tjugo syriska kvinnor flögs ur krigets Syrien för att möta bosniska kvinnor som hade överlevt belägringen i Sarajevo och massakern i Srebrenica. Cynthia menade att kriget i Syrien och i ex-Yugoslavien hade en gemensam nämnare, att det var samhälle som var rustade för krig men inte för fred och att kvinnor och barn blev krigets främsta offer.
Vi var tillsammans i ett möte i Jerusalem, 800 kvinnor från hela världen samlades för att diskutera motståndet mot ockupationen ur en feministisk synvinkel, hur möter man krig och belägring om man är inte är beredd att använda våldet.
I boken ”Looking to London”, publicerad 2017 för Pluto Press Cynthia åkte runt i London och mötte tamilska och kurdiska flyktingar, syrier som flydde kriget, sudanesiska mormödrar som hade gått i öknen för månader innan de landade i London.
I Cynthias värld var alla människor lika värda och vi alla hade en historia att berätta.
Min värld blir fattigare utan Cynthia Cockburns engagemang.
Ana Valdes
Er Tid Skall Komma 