agora158

Brevet

Han skulle ha kunnat känna igen huset med en bindel för ögon. Inte för att huset skilde sig så mycket från de andra, de såg alla ut som betongklossar, visserligen målade i granna färger, men ändå, ett arv från sextiotalet då alla skulle lämna bondgårdar och småstäder för att staplas på varandra och ställas vid löpande bandet eller ta hand om andras barn eller om andras föräldrar.

Kvarteret låg omkring ett sjukhus, stort som ett fabrikområde, och alla gatorna hade namn relaterade till medicinen. Kirurgigatan, Oftalmologivägen, Röntgenvägen, Terapivägen.

Han kunde låta näsan nosa sig fram bland tusen andra dofter, men bara i det här huset luktade det så starkt av vitlök. Ingen annan i kvarteret använde så mycket vitlök som den gamla Teresa. I början tyckte han illa om det, han som hemifrån bara hade bara lärt sig att tycka om en svag pepparrotsmak till fisken, men hade till slut vant sig.

Nu kunde han till och med skämta med henne och fråga: ”Har du slut på lökarna idag, det luktar inte som vanligt. Har du givit några klyftor till grannarna? Hos dem börjar också att lukta vitlök”.

Teresa nickade instämmande, hon lade inte märke till ord, för henne räckte att se den stora och vänliga pojken med uniformskavajen och cykel för att hennes dag skulle kännas fullbordad.

Han kom med posten varje dag, Postverkets stora tunga säckar, som han tömde i den gråa brevlåda till vilken bara han hade nyckel. Han hade burit posten till Teresa de senaste fem år, i kyla och värme, med snötunga skor som skakades av på dörrmattan innan han gick in i hyreshuset eller med sandaler, när vädret blev varmare.

På sommar var han ledig, några veckor bara, men tillräckligt för att få den gamla kvinnan att känna sig orolig. Tänk om den nya brevbäraren inte visste riktigt var hon bodde, tänk om det var en slarver som tappade bort brev, eller som stal frimärken.

Hon hade läst skräckhistorier om ohederliga brevbärare som öppnade andras post, som stal sedlar och värdesaker ur kuvert, som slängde post i soptunnor som var adresserad till någon som de inte tyckte om. Hon hade sett flera andra brevbärare komma och gå, några likgiltiga, alltid på språng, ivriga att vinna några minuter hit och några minuter dit.

Men den här pojken var lite speciell, han var snabb, men gav sig alltid tid att stanna en sekund. Mats hette han, i början brukade hon ge honom lite pengar för Jul, inte för att han tiggde om det, bara för att visa hur tacksam hon var. Efter fem år kunde Teresa säga att de hade blivit vänner. Han kom ofta och hälsade på efter arbetet, en tystlåten och alltid hungrig ung man som bodde ensam, i en liten lägenhet med ett enda fönster.

Ibland frågade Teresa hurdan föräldrar var, men Mats ville inte berätta mycket. ”De bor i Halmstad, de är snälla, trevliga, de gör vanliga saker, säger alltid samma meningar, kommer du hit över helgen? Är det inte dags att hitta en flickvän och bilda familj?”

Teresa kände igen det, hon hade själv varit utsatt för samma sak när hon växte upp, i landet som doftade mogna citroner och hav.

Det var fyrtio år sedan som hon anlänt till Stockholm, där allt luktade annorlunda, där till och med saker och ting hade fått andra namn och hette något annat än på hennes eget språk. I början undrade hon om det var samma sak, att när de sade bröd, menade de då samma sak som hon när hon sade pan, pane, pannetone?

Här var nästan allt bröd likadant, det smakade lite sötaktigt av sirap och kummin. Hon hade trott att hon skulle stanna i det nya landet bara för en tid. Så fort som hon hunnit spara pengar för att köpa ett hus åt modern, skulle hon återvända hem.

Sedan visade det sig att huset bara var en början, det räckte inte med det, systern flyttade till modern och hon behövde också hjälp. Hon var visserligen gift och maken trevlig och driftig, men det fanns lite arbete att få, och sedan började barnen att komma.

Paul, Peter, Helena, Julius, hon lärde sig deras namn. Bilder på dem prydde hennes lilla tvårummare, fylld med allehanda saker, högar med gulnade tidningar, tygdockor, hennes stickade tröjor som alltid var felberäknade. Hon hade aldrig haft någon sinne för mått, den gamla Teresa.

Mats tyckte att det var som en loppmarknad, eller en plats där folk lämnat sina avlagda saker. Här fanns några bekväma fåtöljer med hemmagjorda kuddar, ett spelbord med små lador, ett bord som fungerade både som köksbord och arbetsbord, när Teresa sorterade sina brev.

Hon hade tusentals, han hade aldrig sett så många i ett enda hus, trots att han var brevbärare och en tid arbetat med postsortering, innan maskinerna tog över, innan den stora Tomteboda terminalen byggdes.

Hon hade samlat fyrtio års brev i flera pärmar, kuvert för sig, brev för sig, frimärken i en speciell kartong. Han gav henne ett nybörjaralbum, sånt som han fick från postens butik, där de såldes till barn för att de skulle lära sig frimärkenas värde och egenskaper. Men hon hade aldrig fyllt albumet, hon ville hellre ha dem i kartongen, som magiska små bilder, med kungar och hjältar.

Teresa åkte hem till familjen så ofta hon kunde, särskilt vid Jul. Ingenting överträffade julen hemma. I Sverige hade hon några gånger blivit hembjuden till arbetskamrater och bekanta, snälla och vänliga, som hade tänkt: ”Stackars Teresa här, ensam och utan någon att fira jul med”. Hon hade suttit till bords med dem, ätit deras lutfisk och julskinka, doppat brödet i grytan, lärt sig att sjunga Staffan var en stalledräng och annat som hörde julen till.

Men detta kunde inte jämföras med julen därhemma, där den stora familjen samlades för att äta hemmagjorda sötsaker och öppna paketen som låg under granen. Som barn hade hon en gång råkat starta en brand när hon hade visat granen med levande ljus för sina klasskamrater, men sedan glömt att släcka dem. Mormor och morfar hade varit arga, men mamma ryckte på axlarna. Än sedan, granen var dessutom för hög, nu skulle de ha en mindre, bara.

Hennes systers barn tyckte mycket om henne, de hade hört historierna om hur hon hade kommit ensam till ett främmande land och börjat arbeta och skicka pengar till familjen, som en hel karl. De visste att män brukade göra det, där fanns alltid ett hus som höll på att byggas, en ny bil som någon återvändande ville visa upp, långsam åkande fram och åter längs stadens enda paradgatan eller ett nytt barn som hade en mor med ljust hår och byxor.

I Sverige, så hette det landet där moster Teresa bodde, var alla jämlika, det hade de också hört. Alla, kvinnor som män, var klädda i byxor, eftersom det var bekvämare. Ingen behövde passa upp någon annan, ingen behövde städa åt någon annan. De gamla då? frågade de nyfikna. Jo, de gamla, stammade ibland skolläraren, som undervisade dem om geografi och historien, de gamla sätts in i trevliga hem, där de har läkare och maten på bordet och de tittar på teve och spelar kort tills dagen är över.

Men träffar de inte sina barn och barnbarn?

Nej, det landet är ett modernt land, förstår ni, där har ingen tid att träffa någon, allra minst en mormor eller en morfar. Man träffar bara de som man arbetar med eller de som man bor med, pappa, mamma och barn, det får räcka. Det är därför som er moster Teresa vill ha brev från er. Hon är ensam, stackaren.

Och barnen skrev, de övade det nylärda alfabetet i brev till det avlägsna landet, som halva året begravdes i snö och mörker. Längtar du inte till solen, moster? skrev de ibland. Men hon svarade med bilder från barn som åkte pulka och barn som åkte skridskor, snötäckta julgranar och upplysta kyrkor fyllda med ljus.

Och hon skrev att visst längtade hon ibland till solen, men hon hade lärt sig att älska mörkret. Ibland händer att jag släcker alla lamporna och tänder ett väldigt litet ljus och sätter bakom fönstret, och ser ut över alla husen, som är tända som fyrverkerier. Och mitt fönster är det enda som har ett enda litet skakande ljus, som darrar i kölden.

Er moster är lite galen, ska ni veta, jag går ut utan mössa och vantar, trots att det kan vara minusgrader, och folk skrattar åt mig, och säger: ”Ni sydlänningar, ni har så varmt blod”. Hon lärde sig att dricka i det nya landet också. Dricka som en hel karl. När någon påpekade att hon drack för mycket, sade hon bestämt: ”Jag har rätt till det. Om jag arbetar som en man, skickar pengar till familjen som en man, då ska jag dricka som en man. Och varför skulle jag inte göra det? Det är mina pengar och det är min kropp. Vem ska jag spara åt?”

Mats pratade en del med Teresa, i början var han lite störd att hon var så pratsugen, han hade lärt sig att vara reserverad, att hålla känslorna för sig själv. Men efter ett tag gav han upp, hennes naiva ömhet berörde honom djupt. Han lät sig bjudas på kaffe, på små kakor som hon fick gratis från sin forna arbetsplats. Hon hade bakat kakor i fyrtio år, från första dagen då de drog ett förkläde över hennes huvud, lärt henne vad mjöl, smör och ägg kallades, och sedan hade hon bakat, utan att vara sjuk en enda dag, fyrtio år.

När hon gick i pension fick hon ett vackert diplom, en presentcheck och livstidsleveranser av kakor och bakelser. Hon behövde bara ringa och säga hur mycket hon ville ha och då kom lastbilen och levererade, som en del av deras vanliga runda. De var trevliga på hennes arbete, de var måna om sina gamla anställda. Ibland behövde de henne också, som hjälp om sommaren och till jul. Nu var det länge sedan hon var där, men det hade känts trevligt att återvända till den arbetsplatsen som mer än annat var hennes fosterland.

Utan någons hjälp hade hon lärt sig att läsa och skriva, inte helt perfekt, men tillräckligt bra för att klara sig utan tolk. De första veckorna hade två flickor som hade kommit tidigare från samma by, följt henne till posten, öppnat ett konto åt henne och visat vilka papper hon skulle fylla i för att en summa regelbundet skulle dras från hennes lön.

Sedan, med hjälp av en lexikon hade hon fyllt texten på alla papper som förklarade vilka olika sparformer hon kunde använda. Spara till en resa, spara till en bil, spara för ålderdomen, spara till begravningen. Hon blev medlem i alla möjliga föreningar och sammanslutningar, Fonus, Konsum, Hyresgästföreningen, Unga Örnar, Skådebanan. Med dem åkte hon ut till landet och lärde sig att älska skogens förtrollning. Hon hade hemliga svampställen, som hon svartsjukt bevarade.

En gång tog hon med sig Mats till ett av dem, mot att han lovade att inte berätta om det för andra. De plockade kantareller och han fick en påse för att ta hem till lägenheten. Teresa frågade alltid om han inte hade en flickvän, någon som han ville leva tillsammans med.

Men Mats skakade på huvudet, han ville inte ta ansvar. Se på dem allihopa, på Teresa själv, på hans egna föräldrar, på Teresas syster och hennes barn. Allting kretsade kring barnens bästa, allt som sparades och gnetades ihop var för barnens skull. Han ville själv vara barn ett tag till.

Ibland undrade han varför Teresa inte hade återvänt hem, någon gång hade han vågat fråga. Hon suckade: ”Det är inte lätt, med mor och far döda, och min syster, svåger och alla deras barn i huset jag skaffade dem, jag känner att jag inte har någon plats där. Jag är välkommen, visst, som en gäst, som någon som kommer hem ibland, lastad med trevliga saker och historier att berätta. Det händer inte så mycket i deras liv…Jag tror inte att vi skulle trivas med varandra. Dessutom har landet förändrats, och jag har förändrats också. Jag skulle vilja komma tillbaka till landet som det var när jag åkte, med mor i livet, och alla mina vänner lika unga som jag var då…Du vet, man längtar till en tid och inte till en plats…

Nu är de alla gamla, och jag har svårt att känna igen dem, så mycket tid har gått…Nej, nej, låt mig stanna här, här har jag arbetat och blivit en vuxen kvinna, här vill jag dö.”

Mats blev alltid orolig när hon nämnde någonting om döden. I hans familj talade man aldrig om den, utom fadern som ibland sade ”Ifall jag dör…”. Hans begravningsplats var redan klar, en lund på Skogskyrkogården där hans aska skulle spridas för vinden.

Teresa pratade om döden på ett annat, mycket påtagligare sätt. Hon ville få kroppen hemskickad till familjen. Där, i familjegraven, skulle hon ligga till Yttersta Domen, tills änglarna väckte alla med sina trumpeter, tills hästarna kom med pesten, kölden och kriget. När hon började att prata så där kunde Mats avbryta henne och säga: ”Men Teresa, det som du beskriver är redan här. Kriget har vi litte överallt, och sjukdomar och epidemier. Det är bara dina änglar som fattas…”

Men hon fortsatte, inspirerad. Där i graven skulle hon ligga tillsammans med mor, far, de tidigt döda syskon som föddes tio år innan hon själv, de gamla mostrarna och fastrarna som låg där, tillsammans. Glömda var nu deras rivaliteter och gräl, här, under marken, med maskar, skalbaggar och rötter i jordens rika mylla…

Mats rös när han hörde henne, han hade inte kunnat sova något vidare sedan hon berättat hur de behandlade sina döda. Efter fem år tog man fram kistan och öppnade den. Varsamt och ömt skalades skeletten från alla rester av kött och hår. Sedan, i närvaron av någon i familjen, knäcktes benen i små bitar som lades i en påse av tyg som i sin tur lades i en liten urna. Allt det här gjordes för att bereda plats åt de efterkommande. ”Jag hoppas att någon av min systers barn kommer att sy en vacker sammetspåse åt mig, med mina initialer på. Det är jag värd, så mycket har jag hjälpt dem.”

Han gladde sig åt att hans egna föräldrar skulle kremeras smärtfritt, inga benknackningar här…

Men Mats och Teresa hade mycket mer gemensamt än samtalen om döden. Han hade gjort till vana att hälsa på hos henne någon gång i veckan, fri från postens uniform och från andra plikter. Ibland kunde de sitta tysta, var med sin bok, ibland spelade de kort, ibland såg de på teve.

Hon lagade mat, han hade hos henne upptäckt att vitlök är mycket mera än en doftande vit ros. Hos Teresa kunde vitlöken få märkliga skepnader. Kall, som en del av en marinad eller inbakad i bröd och pajer, friterad och riven som smaksättning, pressad i ett glas citronsaft som medel mot förkylningar.

Teresa blev som en äldre släkting för Mats, trots att de inte delade samma historia och samma blodsband, växte där fram en sorts gemenskap mellan dem.

När Teresa insjuknade blev han orolig. Hon hade inga andra vänner än han och han hade sitt arbete att sköta. Men han försökte komma oftare, någon timme om dagen.

Mats frågade om hon inte ville att han skulle meddela familjen, kanske någon av systersönerna eller systerdöttrarna kunde komma och vara hos henne en tid. De hade varit på besök tidigare, han hade pratat engelska med dem, en lång och mager tonårspojke med musikdrömmar och en ung flicka som tittade på allt och alla med förvånade ögon.

Nej, nej, Teresa ville inte att han skulle säga någonting till dem. De hade sina egna liv. Bara om det skulle hända något visste Mats vad han måste göra. Teresa hade noga gått igenom den rutinen med honom ett hundra gånger. Han skulle kalla på en katolsk präst, en dominikan eller en jesuit. Sedan hon dött skulle han öppna hennes skrivbordslåda, ta fram hennes bankbok och nyckeln till bankfacket där hon bevarade sitt testamente, passet och en del värdepapper som hon hade köpt efter pensionering.

Sedan skulle han ringa till släktingarna och till en resebyrå och till ambassaden, för att se hur mycket kostade att få hennes kropp hemskickad. Ja, ja, Teresa, visst kom han ihåg allt, men varför skulle de prata om det just nu?

Och Mats fortsatte att komma, och att sitta där tyst med Teresa. Hon blev glömskare och lade stickningen i kylskåpet, och glömde att stänga av spisen. Det var allvarligare, först när det började lukta rök från hennes trappuppgång anade grannarna oråd och sände efter brandkåren. De skrämda grannarna ville genast få henne placerad på ett hem för äldre dementa.

Men Mats sade ifrån bestämt, nej, nej, Teresa är min vän och jag kommer att ta hand om henne, så långt som det går. Och han kom varje dag efter arbetet, och började att övernatta där, på en madrass som inte var så olik den madrass som han hade i sin egen lägenhet. Han hjälpte henne till sängs, när teven hade slocknat och inga ljus lyste i kvarteret.

Teresa krympte, det var så lätt att bära henne till sängen. Hon orkade inte med någon matlagning, det blev Mats som fick laga linsgryta med stark korv och vitlök eller polentamjöl med tomatsås. Men en kväll sade hon till Mats, bestämt: ”Nu är det dags, pojk, nu vet du vad du ska göra. Det är dags för mig att bryta upp. Konstigt, man vänjer så mycket vid att leva, att göra alla små rutinhandlingar varje dag. Men nu måste jag bryta, jag längtar bort härifrån.”

Och Mats gjorde det som behövde göras och när det var dags, var det han som slöt hennes öppna ögon, och som försiktigt lyfte kroppen från fåtöljen där hon hade somnat in för gott.

Och när det var dags att ringa släktingarna och att berätta, var de lite sorgsna, men ändå lättade. ”Du vet, Mats, sade de på bruten engelska, Teresa sade alltid till oss att Mats kommer att ta hand om mig. Han är den sonen som jag skulle ha velat ha, se i honom en bror. Och vi säger, Mats, att vad som än händer, du har alltid en plats i vårt hus, som också var Teresas. Här är också ditt land, platsen där Teresa föddes, där det doftar mogna citron och hav.”

Ana L. Valdés

  1. I brevet, så sant och vackert berättat om så mycket!

  2. Necesito contactar a Ana Luisa Valdés, muchas gracias

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: