När jag läser Fabian Göransons bok i serieform ”Drömmen om Europa”, utgiven på Galago förlag, slåss jag av en deja vu känsla. Samma känsla som jag hade som tonåring när jag läste Jack Kerouacs bok ”On the road”, beat generationens stora roman, en bilresa genom det väldiga USA.
Kerouac reste runt mellan 1947 och 1950, direkt efter att Andra Världskriget hade tagit slut. Resan var ett försök att förstå USA och vad drömmen om America handlade om.
Fabian Göranson och hans resekamrat Daniel Berg reste runt under en månad i juni 2018 i Europa sökande efter ett europeiskt identitet. Men det är också en inre resa, en ständig pendlande mellan det lokala och det globala, det personliga och det stora.
”Jag föddes 1978 då styrdes fortfarande hela östra Europa av stenhårda kommunistiska diktaturer.” Fabian placerar sig själv i centrum på berättelsen, det är hans röst som berättar, det är hans surrealistiska kosmogoni som bjuds. Han är inte dömande men saklig , dagens Europa är också detta:
”Ukraina inbördeskrig, Vitryssland stenhård diktatur, Turkiet inbördeskrig och diktatur, Ryssland diktatur”.
Resan var både ett initiationsresa och en bildningsroman, de träffade människor som gav dem nycklar till städer och länder, de åkte genom yppiga landskap och industriella öknar.
Tyskland är både fragmenterat och skuldtyngd, Italien korrupt och vänligt, glesbygden och avfolkade byar, migranter från Makedonien och Montenegro reser runt i byggarbetslagar.
I Ungern presenteras en Budapest med väggar affischerade med Soros ansikte. Vad vill han? Vad vill denna filantropiska kapitalisten som gör sig nu känd för sitt stöd till flyktingar som anländer till Europa.
I Warsawa som är gjord som en kuliss med byggnader som ser helt identiska ut än de som förstördes under kriget, försöker unga polacker att finna svar.
Bryssel, där Fabian bodde i två år som ung tonåring, beskrivs på det här sättet: ”Bryssel är som ett Rom utan ruiner, som en Kreuzberg utan subkulturer, som ett postapokalyptiskt Paris.”
I Frankrike är det mest Paris som visar mångfald och förfall, ”hela Belleville är som ett stort afrikanskt bröllop”, skriver Fabian. Kvarteret var mest afrikanskt innan, nu är det kineser och vietnamiter som har tagit över.
I Marais försöker Fabian äta en falafel på L’As du Falafel men kön på hundratals turister skrämmer honom. Det är kanske i Marais som gentrifierings process är mer påtaglig, det gamla judiska kvarteret har nu förvandlats till ett reservat för modebutiker och rika resenärer. På det gamla hamam tronar nu en Gucci butik.
Med hjälp av teckningar i blå och svart tecknar Fabian Göranson ett melankoliskt och kärleksfullt porträtt av en kontinent som lever kvar i det förflutna men som desperat letar efter en gångbar framtid.
Språket är genomgående vackert och barockt, Göransons funderingar är både fyndiga och träffande. ”Jag drömmer om städer jag aldrig varit i”, och Italo Calvinos magnifika ”De osynliga städerna” uppstår som mäktig referens. Som en modern Marco Polo åker Göranson genom en ärrad kontinent som ät byggd på slaveri och på kolonialismen.
Staden Nantes i Frankrike blev rik på triangel handel, svarta slavar byttes i staden mot tobak kakao och socker. Till och med Voltaire som skrev eldiga pamfletter mot slaveriet ägde en del av ett företag som sålde och köpte slavar i Nantes.
Under resan träffar Daniel och Fabian teoretiker och poeter, smugglare och prostituerade, murare och intellektuella. De bor på enkla hotell och äter snabb mat på kaféer, de försöker smälta in. De åker som moderna backpackers men bär med sig tyngden av en döende Modernitet.
I Belgrad och Makedonien ser Göranson de tydliga spår av kriget, ett stamkrig mitt i Europa, som kriget i Yugoslavien kallades. Ett krig där hatespeech var betydelsefull och där grannar slog ihjäl grannar. I Grekland ser han döende tiggare och knarkare, kontrasten mellan rika och fattiga är extrem och flyktingarna som lever i tält gör staden till en smältugn.
Fabians bok är både personlig och allmängiltig, det börjar med en antydan till skilsmässa och det slutar med en skilsmässa utan dramatik utan hat. Det trygga Sverige är en del av Europa och dess mystik, men det är också en plats i periferin, i gränsen som romare kallade limitanae, soldaterna som skyddade imperiets yttre gränser och som oftats rekryterades från barbarstammarna som fick en del mark och guld för att bekämpa invasionerna av sina förra landsmän.
Och i dessa samtal som Fabian Göranson och Daniel Berg för med de som de möter längs resa speglas också oron mot flyktingströmmen som vandrar mot Europa och som måste integreras.
Romernas recept var att göra dem medborgare och anförtro de gränsernas skydd, det återstår framtiden att se om dagens lösning kan vara en liknande.
”Drömmen om Europa” är onirisk och surrealistisk, smärtsam läsning och vacker och skör som en grekisk kärl.
Ana Valdes
Er Tid Skall Komma 