Inmacule Ilibagiza överlevde av ren trots. Hon levde 91 dagar instängd i ett dolt badrum utan mat. Född i Rwanda 1972 hon såg hela sin familj slaktad av Hutu miliserna. Hennes syskon Damascene och Vianney och hennes föräldrar dödades. Bara hennes bror Aimable som studerade i Senegal överlevde massakern och folkmordet som ägde rum 1994.
Det är fotografen och arkitekten Alfredo Jaar, som är 2020s Hasselblad stipendiat, som berättar om henne och om Rwanda. Jaar åkte till Kigali vid flera tillfälle och såg massgravarna och intervjuade överlevarna av en av världens värsta folkmord, som sågs av en likgiltig värld. Frankrike var Rwandas allierad och försåg Hutu regering och dess miliser med vapen. Presidenten Mitterand anklagades för medskyldighet.
Journalisten Patrick de Saint Exupery, brorson till flygaren Antoine de Saint Exupery, som skrev Lille Prinsen, skrev en mäktig bok om Frankrikes roll i folkmordet. Boken, LÀveu, Bekännelsen, rönte stor internationell uppmärksamhet och Saint Exupery blev senare kallad till Hague domstolen för att vittna om folkmordet och fälla de skyldiga.
Jaar gjorde några mycket uppmärksammade installationer om Rwanda som visades i olika bienaler, Venedig, Kassel, Malmö, New York, Paris, Helsinki, Chile där Jaar är född. Projektet, som tog sex år att fullfölja, består av utställningar och skrifter där folkmordet presenterades för en konstintresserad publik.
Jag frågar honom varför blev han så intresserad utav Rwanda.
-Jag är fransktalande, växte upp i Franska Antiljerna, och följer vad som händer i Frankrike. Jag blev förvånad över tystnaden i Västerlandet över vad som händer där. Brukar visa för publiken när jag föreläser om detta alla nummer av tidskriften Newsweek som vecka efter vecka skrev om någonting annat, bara i augusti 1994 skrev de om Rwanda. Då hade folkmordet redan skett och nästan en miljon människor hade dött. Det är en del av min installation, jag visar omslag på Newsweek vecka vecka, det tog 17 veckor för dem att skriva om Rwanda.
”The Eyes of Gutete Emerita” visar ögonen på en flicka som ser världen brännas kring henne. Det kunde vara Inmacule Ilibagizas ögon ocksa, Jaar och hon delar en blick och en oro. Hur kunde detta ske? Hur kunde nästan en miljon människor slaktas på grund att de hörde till fel etnisk grupp?
Senare har det skrivits mycket om detta, fransmannen Jean Hatzfeldt skrev en bok som samlar intervjuer med några av de som utförde mord och som beordrade dem. ”Machete Season: The Killers in Rwanda speak” presenterar några av de som fälldes i Hague, många av dem var ordinära människor, bönder, som hade spelat fotboll och dansat med sina Tutsi grannar. Men upphetsade av radiomän som utmanade dem att ”döda alla kackerlackor” kom ner från bergen beväpnade med machete och dödade män, kvinnor och barn.
De hade ingen ånger inget dåligt samvete de var bara ledsna att de inte hade blivit klara med jobbet, att det fanns Tutsi kvar.
Alfredo Jaars installationer går bortom politiken ochger folkmordet ett visuellt och estetiskt sammanhang, han är klok, fotograferar inga massgravar, men han plåtar oskyldiga moln som svävar omkring i himlen ovanför massgravarna. Jag har träffat Jaar några gånger, i Stockholm, i New York. Vi pratar om våra massgravar. Han har varit bjuden flera gången till Minnets Museum i Chile där bilder och vittnesmål från Pinochets diktatur samlats.
-Folkmord och massgravarna är allmänna och universella. Här i Chile har man också hittat massgravarna från sjuttiotalet, mulnade anonyma kroppar vars kvarlevor har senare jämförts med stora databaser med DNA.
Jag har varit i Santiago och visat mitt arbete på Minnets Museum byggt för att uppmärksamma det som hände med Pinochet. Samma procedur som man känner igen från Uruguay och Argentina och som Nobelpristagaren Rigoberta Menchu berättar om Guatemala. 
-Tänk att I Spanien det är bara nu, sextio år senare, som Francos massgravar öppnas och undersöks. Det är barnbarn till de som dödades där som kräver upprättelse. Tänk att inte ens Federico Garcia Lorca, Spaniens stora poet, som inte har tagits upp från massgraven där hans kropp kastades.
-Men jag, som tog nästan 3000 bilder i Rwanda, har valt att inte visa dem, jag vill inte visa det tydliga det journalistiska utan det suggestiva i tystnaden kring det som skedde. Jag gjorde ett arbete i Stadshuset i Paris, Hotel de Ville, jag projicerade alla namn av de döda på väggarna där, för att visa fransmän att de var medskyldiga.
Vårt sekel är definitivt massgravarnas sekel men tack Alfredo Jaar några av dem som dödades i Rwanda fick upprättelse vid konstbienalerna och universitet världen runt.
Ana Valdes
Er Tid Skall Komma 